Att bli Jesus alltmer lika Den stora frestelsen för en präst, för det brukar finnas en speciell frestelse för varje kategori människor, är att slå sig till ro med det man är och har. Men som präst får man aldrig helt slå sig till ro och tro att det räcker att vara präst en gång för alla. Nej, präst blir man mer och mer, ju mer lik Kristus och hans hjärta man blir. ”Vill ni dag för dag förenas med Herren Jesus och alltmer likna honom?”, kommer jag strax att fråga er, kära medbröder. Antagligen kommer ni att svara ja, för det förväntas av er. Men ta er gärna en liten funderare innan ni svarar ja, så att ni verkligen förstår vad det är ni bejakar. För om ni verkligen tar detta på allvar, då blir ert liv helt förvandlat. Varje dag blir då en ny utmaning, en ny början, då ni medvetet söker bli alltmer lika Jesus och leva i en allt djupare förening med honom. Då inser ni att ni inte bara är präster utan blir det mer och mer dag för dag. ”Bättre och bättre dag för dag”, sjöng Sigge Fürst i min barndom. Ja, vi får lita på att Jesus kan komma in mer och mer i vårt liv och göra stora ting med oss, om vi verkligen ser varje dag som en underbar gåva och möjlighet att komma honom närmare och bli honom alltmer lika. Men det fordrar en medveten längtan och strävan. Av egen erfarenhet vet vi alla hur svaga och ombytliga vi är. Men, kära medbröder, svara ändå ja, för vi får lita på att Jesus Kristus kan göra stora ting också med svaga, ostämda instrument. Insikten i vår egen svaghet har förhoppningsvis något gott med sig. Vi får större inlevelse och förståelse för andras svaghet. Vi blir mer medkännande. Vi skall ju förkroppsliga den gode herden, som söker upp det svaga och bräckliga. Vi skall vara vittnen för världen om Jesu helande kärlek. Vi är utsända för att läka dem som har ett förkrossat hjärta. Vem i all världen har då ett förkrossat hjärta idag, när alla skall vara tuffa, coola och stå på egna ben och vara oberoende av allt och alla? Men just denna hårda fasad är ofta ett desperat försök att dölja ett förkrossat hjärta, och vi präster måste också lära oss att se det. Aldrig tidigare har ju människor varit så lättkränkta som idag. Jag upphör aldrig att förvånas hur lätt människor blir sårade, inte minst av oss präster. Så kom ihåg att de flesta människor vi möter borde ha en liten varningsskylt på sig med påskriften fragile (alltså ”ömtåligt innehåll” eller kanske ”måste vårdas ömt”), även om de kan verka nog så kaxiga och tuffa. Och de är speciellt känsliga för vad prästen säger eller gör, och kanske ännu mer för vad han inte säger och inte gör, om han ser på dem eller inte. Förra året fick jag brev från tre personer som lämnade Kyrkan, och det var inte av rena trosskäl, utan för vad en präst hade gjort eller inte gjort. Visst är det något som inte stämmer med en sådan reaktion. Visst överreagerar den. Visst fungerar vårt ämbete ex opere operato. Visst förmedlas Guds nåd även om vi präster inte är i andlig högform. Men vi måste alltid komma ihåg att vi är kallade att hela förkrossade hjärtan, och då måste vi också lära oss att känna igen dessa förkrossade hjärtan även i oväntade förpackningar och bakom kaxiga attityder. I evangeliet idag fick vi höra vilka det var Jesus kom för att rädda: fattiga, fångna, blinda, förtryckta. Som präster är vi speciellt utsända till dessa grupper. Inte i första hand till de rika, inte till de fria, inte till de seende, inte till de mäktiga. Ibland måste vi därför också ställa oss frågan: vilka människor ägnar jag mest tid, vilka tycker jag mest om att besöka och ha att göra med? Jesus lämnar oss aldrig helt i fred. Han oroar oss. Han sätter oss i fråga. Bara så kan han hela oss, så att vi i vår tur kan hela människor i hans kraft. Bara så kan vi läka dem som har ett förkrossat hjärta. Och det bästa sättet att göra det är att själv ha ett förkrossat hjärta, ett hjärta som slits sönder i bröstet på oss, när vi ser hur långt borta vi i praktiken är från Jesu hjärta. Henri Nouwen skrev en bok som hette The Wounded Healer, "Den sårade Helare". En bra beskrivning av vad en präst är och kan bli mer och mer. Prästen är sårad av sin svaghet, men ännu mer sårad av kärlek och längtan efter att bli helad av Jesu kärlek, så att han i sin tur kan förmedla denna helande, förbarmande ömhet, som Jesus vill förmedla just genom oss. Nu under dessa heliga dagar skall vi se på den
Korsfäste och låta oss helas av hans sår, som för
vår skull tog på sig lidande och död. Det är min
bön för er alla, att ert hjärta liksom utvidgas och blir än
mer känsligt och mottagligt för allt det som Jesus Kristus
vill ge er. Det finns ingen måtta på hans generositet, men
bara det hjärta som är förkrossat kan bli förvandlat
och förnyat av hans seger på Korset och hans uppståndelse
ur graven. Domkyrkan 2008-03-20 "Rektorsfunderingar"
utifrån Exultet, på väg mellan prästseminariet och
påskfirande på Gotland. Att vara präst är en gåva, men också en verklighet som kan växa och förvandla oss Det är lätt att glömma bort att Kristus inte är ett egennamn som är utbytbart mot Jesus. Kristus betyder den Smorde och är den grekiska översättningen av det hebreiska Messias. Jesus är smord av Fadern ”med helig Ande till präst i det nya och eviga förbundet” (prefation). Denna Andens smörjelse blir verkligen synlig för oss i denna liturgi, när de heliga oljorna blir vigda. Har vi ett gott luktsinne kan vi också känna deras vällukt. Kanske vi just därför kan förstå lite bättre vad som ligger i begreppet Kristus och i det prästerliga uppdrag som vi får dela med honom genom helig smörjelse? ”Kristi enda prästämbete skulle leva vidare i din kyrka i alla tider”, så ber vi i dagens prefation. Det är i oss detta heliga ämbete är förevigat. Det är genom oss det skall komma hela Guds folk till godo. Det är tack vare oss som Andens smörjelse skall sippra in i människors hjärta och få dem att känna den ljuva Kristus-doft, som ger dem hopp och glädje vad livet än innebär. Det måste svindla för vår tanke, när det går upp för oss vilken gåva vi har fått genom att bli delaktiga av Kristi enda prästämbete. Men det måste också få oss att darra, när vi tänker på vilket ansvar det innebär att vara ”förvaltare av hans heliga ämbete” (prefation). Lyckligtvis får vi lita på att Kristi nåd är så stor, att den kan bära oss mitt i vår svaghet och bristfällighet. Han måste växa och jag bli mindre. Ju mindre jag blir desto större kan han bli i mig. Att vara präst är en gåva vi har fått en gång för alla, men ändå är det också en verklighet som kan växa och förvandla oss mer och mer. Den stora frestelsen för många av oss är att stanna i växten, ja, att krympa ihop. Det gäller naturligtvis för alla döpta: det kristna livet är alltid en växtprocess. Att inte gå framåt är att gå bakåt. Det finns ingen för alltid vunnen position. Det är en typisk prästerlig frestelse att inbilla sig att är jag bara en gång präst så räcker det. Men lyckligtvis kommer Kristus vår Överstepräst alltid att sätta oss på prov för att få oss att växa ut ur självbehagets trånga kostym. Genom att vi dag efter dag får frambära Kristi sakramentala offer, blir vi mer och mer likformade med hans inre självutgivande hållning – om vi verkligen firar detta offer som en delaktighet i hans offer och inte bara som rutin. Genom att vi dag efter dag får tjäna Guds heliga folk och leda det fram på helighetens väg, kan vi ”från dag till dag bli Kristus alltmer lika” (prefation) - om vi verkligen vill tjäna människorna i Jesu efterföljd och inte härska över dem. Vi får tro att Gud varje dag på nytt ger var och en av oss en ny möjlighet att bli mer och mer präst. Den Andens smörjelse vi har fått i Kristus kan ta oss mer och mer i besittning. Vi får inte nöja oss med det vi har och är utan måste sträcka oss mot målet: den fullständiga kärleksföreningen med Kristus vår Överstepräst som gör oss genomskinliga för honom. ”Varje öga skall se honom”, hörde vi i dagens andra läsning ur Johannes Uppenbarelse som talar om den yttersta tiden. Men vi får också tolka det som presentisk eskatologi. Redan nu har varje öga rätt att få se honom – i oss. Om vi inte kan peka vidare på Jesus Kristus genom det vi gör och säger, genom det vi är och försöker vara, så ve oss. Genom vår smörjelse har vi fått delaktighet i Jesu eget prästämbete, och vårt enda existensberättigande är att förmedla Jesus och hans sakrament, att förkunna Jesus och hans budskap till de fattiga, ”att läka dem som har ett förkrossat hjärta och predika frihet för de fångna” (Jes 61). Allt i oss måste peka vidare på Jesus och ge människorna en större längtan efter honom. Allt vad vi säger skall vara ett eko av hans röst och hjälpa dem att besvara hans tilltal och leva i tillbedjan och överlåtelse åt honom, ”han som inte sökte sitt eget utan endast andras bästa”. Allt vad vi gör skall vi göra i Kristus och medvetna om vårt uppdrag att förvalta hans mysterium. Han har så att säga ingen annan än oss för att låta sitt mysterium skina fram. Han är så ödmjuk att han väljer att låta sig representeras av oss. Han gömmer sig i oss för att låta sig finnas i oss. Lyckligtvis märker vi inte alltid hur det går till, men jag tror att varje präst, lyckligtvis, i alla fall någon gång har upplevt att en annan människa genom honom har kommit Kristus närmare. Det ger en jublande glädje när vi så påtagligt får erfara att den Andens smörjelse vi har fått del av faktiskt ”funkar”. Det är i vårt sekulariserade klimat speciellt tungt för många präster att inte känna sig behövda, att vara onyttiga och onödiga. Ofta kan det verka så, men jag tror att just denna erfarenhet också kan vara ett reningsbad och göra oss ännu mer lika Kristus i hans utblottelse. Det är ju inte oss man skall behöva, utan Kristus i oss. Och när människor inte omedelbart upptäcker Kristus fördold i oss, då måste vi växa ännu mer så att han kan ta oss ännu mer i besittning. Den kallelse till helighet som alla kristna har fått genom dopet har en speciell färg och klang i oss präster. Vi skall ju inte bli heliga för egen räkning utan för de andras skull. Vi blir heliga bara genom att tjäna Guds heliga folk och utge oss själva i deras tjänst. Ibland riskerar vi att glömma bort att vi är kallade till denna funktionella helighet, som skall hjälpa andra att växa djupare in i det personliga mötet med Jesus Kristus. Naturligtvis måste också vi få del av denna förtroliga vänskap med Jesus och tas i besittning av den, men alltid mer för de andras skull än för vår egen skull. Den speciella prästerliga heligheten får vi inte för oss själva utan för att de andra skall komma Jesus närmare genom oss. Vi är bara genomgångskanaler som får förmedla det som är oändligt mycket större. I oss själva är vi oviktiga, men just därför så viktiga. För nutida mentalitet där självförverkligande för många är den viktiga dogmen är det svårt att ta till sig självutgivelse som en livskallelse. Kanske det också därför är så pass få kallelser till prästämbetet i vår västerländska värld? Ändå finns det ingenting som kan göra oss så lyckliga som att gå i Jesu fotspår – och därför kan vi till sist be: ”låt föreningen med Kristus göra hela vårt liv till en doft av honom, din Smorde.” Biskop Anders Arborelius Se,
jag kommer för att göra din vilja. Jag minns en liten episod från det jag var liten.
I familjen talade man om något som hade hänt för några
år sen. Ett av mina äldre syskon vände sig till lillebror
som kommit på sladden med orden: ”Då var du inte ens
påtänkt!” Trogen söndagsskolan varje vecka, replikerade
jag emellertid slagfärdigt: ”Jo, Gud tänkte på mig!”
När jag var liten brukade mamma fråga: ”Vad ska du bli när du blir stor, lille Jonas?” ”Snickare!” svarade jag utan att blinka. Det skulle emellertid visa sig att vår Herre hade andra planer med den lille pojken som drömde om att bli snickare… De första stegen Jag växte upp som sladdbarn med två äldre
syskon i en troende familj i Olofström i Blekinge. Min första
trosundervisning fick jag i söndagsskolan i Bibeltrogna Vänners
regi. Där fick jag höra om hur Gud skapat världen, hur
han utvalt och bistått Abraham, Isak och Jakob, hur han var med
Israels folk på vägen till det förlovade landet, hur han
talat till sitt folk genom profeterna, hur han lovat att sända sin
Messias, hur han själv kommit till oss i sin människoblivne
Son, Jesus Kristus, hur Kyrkan växer till och budskapet om frälsning
sprider sig till jordens alla hörn. Med stor entusiasm läste
jag Barnens Bibel och blev senare hemma i de heliga skrifterna (jfr 2
Tim 3:15). Familjens söndagsplikt bestod i att på eftermiddagen
dra på ”möte”: i ett av bygdens många missionshus
kom BV-are samman för att lyssna till två långa predikningar,
sjunga några psalmer och dricka lite kaffe däremellan. Jag
kan inte säga att jag tyckte det var särskilt underhållande.
Ibland tittade jag mer på klockan än på predikanten.
Ofta satt jag och fantiserade. Icke desto mindre upplevde jag det som
en självklarhet att på söndagseftermiddagen dra på
möte. Kan inte komma ihåg ett enda tillfälle då
jag vägrat att följa med. Konfirmationen Den förste präst som kom att göra ett
stort intryck på mig var Lars Artman på Åhus Missionsgård
där jag gick på konfirmationsläger under somrarna -93
och 94. Konfirmationslägret var uppdelat i två delar: två
veckors förberedande efter årskurs sju och så fyra veckor
under sommarlovet efter årskurs åtta. Vi konfirmander var
fjorton respektive femton år gammal. Via Berget till Karmelberget En viktig fas på min väg till prästämbetet
var min längtan till Karmel som föddes när jag var i sextonårsåldern.
Det började som sig följer: när jag var fjorton-femton
läste jag mycket av Peter Halldorf. I synnerhet Jungfrumark kom att
få avgörande betydelse för mig. Där fick jag för
första gången i mitt liv höra om den helige Antonius i
öknen, Dominikus och Franciskus och andra män som valt att satsa
100 % på Gud. Plötsligt insåg jag att det faktiskt var
möjligt att avstå från fru och barn för att helt
viga sig åt Gud. Denna insikt kom i rättan tid eftersom jag
kort dessförinnan – på ovannämnda konfirmationsläger
– måst vara med om hur en förälskelse, som jag var
övertygad om med tiden skulle leda till ett lyckligt äktenskap,
tog slut. (Det var alltså inte bara Lars Artman som vann mitt hjärta
under konfirmationstiden på Åhus Missionsgård!) Som
fjortonåring upplevde jag detta som en jordbävning. Min tillvaro
vändes upp och ner. Kanske hade Gud andra planer för mig än
det som man inom BV förväntade sig av alla, nämligen att
gifta sig, få barn och leva ett fromt familjeliv med ”möten”
i missionshuset om söndagarna? Den helige Antonius gjorde ett djupt
intryck på mig. Detta att gå ut i öknen för att
finna Gud etsade sig fast i mitt medvetande. Halldorf berättar i
sin bok att man inte är tvungen att resa till en riktig öken.
Man kan skaffa sig något av en ”ökenerfarenhet”
genom att göra en så kallad ”retreat” på
en eller annan kursgård här i landet. Eftersom öknen lyser
med sin frånvaro i Olofström med omnejd, slog jag igen boken
och bestämde mig för att hitta en kursgård där jag
kunde göra en ”retreat”. Vigningens sakrament För att bättre förstå meningen med att vissa personer ur Gudsfolket utväljs och vigs på ett särskilt sätt, måste vi vidga perspektivet och kasta en blick på helheten i vår kristna tro. Innan man talar om prästämbetet, måste man först förstå vad Kyrkan är, man måste utveckla en kort ecklesiologi. Att tala om Kyrkan förutsätter att man först och främst förstår något om vem Kristus är, att man alltså har en sund kristologi. Kristologin i sin tur har sin plats i teologin, läran om vem Gud är, vad han gör och vad han vill med oss. Låt oss ta det hela från början. Teologisk grund till Kyrkan och hennes sakrament Gud är ett outgrundligt mysterium. Detta betyder
inte att han är ”komplicerad”, som ett slags invecklad
maskin som ingen kan reparera. Gud är mycket enkel. Det är vi
människor som krånglar till Gud. Allt blir krångligt
när vi förlorar oss i spekulationer om hur Gud skulle vara i
sig själv, fri från oss människor. Sådana spekulationer
är fruktlösa och leder inte till större kunskap om Gud.
Detta visste redan den gamle Luther. När en av hans elever frågade
honom vad Gud gjorde innan han skapade världen, svarade Luther: ”Han
flätade ihop skinnpiskor för att aga dem som i framtiden skulle
ställa dumma frågor!” Mysteriet med Gud består
däri att han älskar oss mycket mer än vad vi någonsin
kan förstå. Gud är en ”op mensen bedachte God”,
som man säger på nederländska, en Gud som tänker
på människan. Allt han gör, gör han för oss,
av kärlek. Vad gör då Gud? Det specifika med vigningens sakrament När det gäller vigningens sakrament som är vårt ämne nu, ser vi en grundläggande skillnad. Man bestämmer inte själv att man skall motta vigningens sakrament som man själv kan bestämma sig för att gå till mässan på söndagen och motta eukaristins sakrament. Man väljer inte själv att bli präst. Man blir utvald. Det är ingen rättighet att vigas till ett ämbete i Kyrkan. Man blir aldrig vigd till präst på eget initiativ utan som svar på Guds kallelse och efter Kyrkans godkännande. Teologiskt sett är det alltid Gud som har första ordet, även om det praktiskt sett ofta börjar med att en kandidat känner en längtan efter att få göra tjänst i det vigda ämbete och med denna längtan knackar på hos biskopen. Biskopen och hans medhjälpare har så till uppgift att undersöka kallelsen och komma underfund med om den kommer från Gud. Denna ”undersökelse” tar flera år under vilka kandidaten får den undervisning och utbildning han behöver för en eventuell framtida prästgärning. Om kandidaten står fast vid sitt goda uppsåt och biskopen och hans medhjälpare godkänner honom till att upptas i de vigda tjänarnas kollegium, kan prästvigningen äga rum. Genom vigningens sakrament som Kyrkan förmedlar efter att hon förvissat sig om att personen i fråga är lämplig till uppgiften, utrustas den nyvigde med den kraft han behöver för att fullborda loppet (jfr 2 Tim 4:7). Prästvigningen är ingen slutpunkt, men en startpunkt. Prästämbetet från och med Kristus I Nya Testamentet förnyas synen radikalt på
prästämbetet gentemot det Gamla Testamentet. I GT är prästerna
offerpräster som fullgör sin tjänst i templet. I NT finns
inga offerpräster, som motsvarar de gammaltestamentliga, eftersom
Kristus en gång för alla burit fram det evigt gällande
försoningsoffret. På /kugg/frågan hur många präster
det finns i Kyrkan är svaret: en enda, Jesus Kristus. Det räcker
att läsa Hebreerbrevet för att se att det gamla prästämbetet
tjänat ut (se 5:6, 7:1, 8:6, 9:11ff, 10:21). Nu och för all
framtid är Kristus vår överstepräst. Hans prästämbete
är till evig tid (jfr He 7:21). Ingen mindre än Fadern själv
står garant för det (He 7:20). Men Fadern vill inte att Sonen
behåller denna sin prästerliga värdighet för sig
själv. Precis som Fadern vill att vi blir ”söner i Sonen”
och varandras lemmar i hans Sons mystiska Kropp, vill han också
att vi blir ”präster i Prästen”.
Jonas Svensson ocd
Jesu helande kärlek Den sista tiden har det talats mycket om Jesus, också i mediernas värld. Det kanske har överraskat en del av oss, att det finns ett större intresse för Jesus än vi trodde – och ibland en äkta hunger och törst efter honom. Men människan är skapad till Guds avbild och det finns något i henne som bara kan falla till ro i hans närhet. Vi kan bara bli oss själva i mötet med Jesus. Aldrig kan vi komma Gud så nära som i Jesus Kristus, han som samtidigt är Faderns bild och bilden av vad vi människor borde vara. Vi får se det som en uppmuntran att människor, också i Sverige av idag, är mer öppna för Jesus än vi anar. Även om synen på vem han är och vad han betyder är så skiftande och förvirringen ibland tycks total, får vi glädja oss över att Jesus drar till sig så mycket uppmärksamhet. Samtidigt ser vi det enorma behovet av tillbedjan inför hans heliga mysterium. Jesus får inte bli ett diskussionsämne bland andra, nej, han är den Ende och den Högste som har rätt till vår tillbedjan och lydnad, vår ovillkorliga kärlek och trohet. Det är just denna grundattityd som är så svår för människor idag, men utan den kan ingen komma Jesus nära och förvandlas av mötet med honom. Det är en av de största uppgifterna för oss som fått nåden att vara Jesu präster att förmedla denna tillbedjande grundattityd till alla, som innerst inne hungrar och törstar efter att hänge sig till Jesus, men inte riktigt vet hur de skall bete sig och som blir förvirrade av alla röster och åsikter. Hur många i och för sig goda och uppriktigt sökande människor liknar inte får utan herde? De söker och längtar sig fördärvade efter sanningen, men finner bara usla källor att dricka ur. Vilken tragedi. Det är för oss alla som vigts till att vara herdar i Jesu efterföljd alltid en samvetsfråga: hur kommer det sig att jag inte förmår förmedla mer av den Jesus-verklighet som jag iklätts genom min vigning, hur kommer det sig att jag inte förvandlats mer av den stora nåd jag fått? I sitt tal till de nordiska biskoparna vid vårt Ad Limina-besök i Rom pekade den helige fadern speciellt på vår plikt att med förnyat mod föra ut det glada budskapet i våra länder och evangelisera deras kultur. Och i detta stora och till synes övermäktiga uppdrag behövs ni alla, kära medbröder. Ni är alla lika viktiga och oersättliga. Genom vigningen har vi alla fått uppdraget och nåden att i Kristi egen person verka och handla. ”Låt oss, som delar hans prästerliga uppdrag, bli vittnen för världen om hans helande kärlek”. Vi får dela samma uppdrag som Jesus hade. Vi är så djupt förenade med honom att vi kan ge världen en aning om hans kärlek, som vill hela, frälsa och försona. Och vi måste lita på att det verkligen är så. Vi får i vårt hjärta, dag efter dag, försöka övertyga oss själva om sanningen i detta: jag är genom min vigning så djupt förenad med Jesus att jag kan ge världen en bild av vem Jesus är och vad han gör. Samtidigt måste vi darra och bäva. Men det är en glädjefylld och hoppfull bävan: Jesus kan använda mig trots min uppenbara svaghet och otillräcklighet. Hans kraft fullkomnas i svagheten. Ändå är det för oss en samvetsfråga, dag efter dag: har jag verkligen tagit emot Jesu helande kärlek och gett den vidare? Har jag levt i tillbedjan och överlåtelse – eller bara varit uppmärksam på mina egna behov och intressen? Har jag gett mer tid till TV:n - eller tillbedjan av Jesus? Det är så lätt att glida över i världens sätt att tänka, handla och leva. Utan att han riktigt märker det kan en präst bli alltmer världslig och förborgligad – men Guds folk märker det alltid. I sin ofattbara nåd låter Gud alltid sitt heliga folk se sitt behov av heliga präster och ger dem en profetisk klarsyn när något går snett, men också att se och glädja sig när någon förmår återspegla Jesus på ett äkta sätt. ”Varje öga skall se honom, också de som har genomborrat honom” (Upp 1:7). Ja, redan här och nu kan varje öga se Jesus och vi präster måste komma ihåg att människor vill se något av Jesus i oss. Också de som tycks genomborra Jesus genom sin kritik eller aggression mot allt vad kristendom heter bär på en hemlig önskan: tänk om jag kunde få se en liten skymt av Jesus och få en liten droppe av hans helande kärlek av dem som säger sig älska honom… Jesus genom den helige Ande, vill smörja oss för att vi i hans kraft skall hela allt som har gått snett och blivit förvridet och förstelnat genom synden. Detta helande måste vi, präster, först och främst ta emot själva. Att se sitt eget behov av Jesu helande kärlek är a och o för att kunna ge den vidare. Låter vi oss inte helas kan vi inte hela. Låter vi oss inte älskas kan vi inte älska. Genom sin helande kärlek vill Jesus återge oss kraften och möjligheten att leva i tillbedjan. En filippinsk karmelitsyster skrev en bok om världens dilemma av idag som hon kallade ”Suicide or adoration” – världen står inför ett val att begå självmord eller lära sig tillbe. Det kan låta som ett slagord, som förenklar en ytterligt komplicerad verklighet, men tänker vi efter så ligger det mycket i detta. Bara på knä kan världen gå vidare: det är den paradox vi ständigt ser. Bara i tillbedjan finner vi vår plats i skapelsen. Bara i tillbedjan lär vi oss hur vi skall leva med varandra, för tillbedjan präglar också vårt sätt att se på de andra: alltså mer som Guds avbilder än som konkurrenter. Vi präster är vigda till att tillbe i ande och sanning. Vi får del av Sonens egen tillbedjan av sin Fader. Vi får del av något som är större än vad vi förmår och vi får dela ut det som är större och mer än vad vi själva är och har. Vilken glädje att få vara kanal för Jesu tillbedjan och helande kärlek!
”Jag
har kallat er vänner” Kongregationen för prästerskap Kära bröder inom biskopsämbetet och prästerskapet, Skärtorsdagen är den dag då vår Herre gav de tolv den prästerliga uppgiften, att i form av bröd och vin, fira Jesu kropp och blods sakrament till dess han återvänder. Påskalammet och alla offer i det gamla förbundet har ersatts med gåvan av Jesu kropp och blod, gåvan av honom själv. Den nya gudstjänsten kom sålunda att grundas på det faktum att Gud i första hand ger oss en gåva, och uppfyllda med denna gåva blir vi hans: skapelsen återvänder till skaparen. På så sätt blev också prästerskapet något nytt. Det var inte längre en fråga om härstamning utan om att finna sig själv i Jesu Kristi mysterium. Han är alltid den som ger, den som drar oss till sig själv. Det är bara han som kan säga: ”Detta är min kropp.., detta är mitt blod”. Mysteriet med kyrkans prästerskap ligger i det faktum att vi eländiga varelser, i kraft av sakramentet, kan säga med honom ”Jag”: in persona Christi. Han vill utöva sitt prästämbete genom oss. På skärtorsdagen kommer vi på ett särskilt sätt ihåg detta mysterium, som gör oss nya varje gång vi firar detta sakrament. Så att det dagliga livet inte fördunklar det som är stort och fyllt av mysterium. Vi behöver denna särskilda åminnelsefest och vi behöver vända tillbaka till den tidpunkt då han la sina händer på oss och gjorde oss delaktiga i detta mysterium. Låt oss åter reflektera över de tecken, vilka sakramentet har getts oss. I centrum har vi den ålderdomliga handpåläggningsriten, genom vilken han tog över mig då han sa: ”Du tillhör mig”. Då han yttrade det, sa han också: ”Du är under mina händers beskydd. Du är under mitt hjärtas beskydd. Du är trygg i mina händer och det är precis så som du är i min oändliga kärlek. Förbli i mig och överlåt er till mig.” Låt oss komma ihåg att våra händer smordes med olja, som är den helige Andes tecken och kraft. Varför händerna? Människohanden är medlet för våra handlingar. Det är symbolen för den mänskliga förmågan att möta världen genom att ”ta den i hand”. Vår Herre har lagt sina händer på oss och han vill nu ha våra händer så att de blir hans egna i världen. Han vill att de inte längre skall vara medlet för att ta saker eller människor för vårt eget syfte och att de skall reduceras till att vara vår egendom. Han vill i stället att de skall tjäna kärleken och härigenom bli ett uttryck för den helgjutna människan som bekräftar honom och som leder honom till människorna. Om människohanden symboliskt representerar den mänskliga förmågan, och att råda över världen, så måste den smorda handen bli ett tecken för människans möjlighet att ge och att kreativt forma världen med kärlek. Det är därför som vi behöver den helige Anden. I det gamla testamentet var smörjningen ett tecken på att ha tagits i tjänst. Både kungen, profeten och prästen gör och ger mer, än vad de själva förmår. På ett särskilt sätt ger han ut sig själv för att tjäna och vara tillgänglig för den som är större än honom. Om Jesus i dagens evangelium utger sig för att vara Kristus, Guds smorde, så betyder det att han handlar på Faderns uppdrag och i förening med den helige Anden. Därigenom ger han världen ett nytt kungadöme, ett nytt prästerskap, ett nytt sätt att vara profet, som inte söker sig själv utan lever för Gud, genom och för vilken världen skapades. Låt oss därför i dag åter ställa våra händer till hans förfogande och be honom att åter och åter ta oss i hand och vägleda oss. Då biskopen utför den sakramentala handpåläggningen, är det vår Herre som själv lägger sina händer på oss. Detta sakramentala tecken omfattar hela den existentiella processen. Liksom de första lärjungarna, mötte vi en gång vår Herre och hörde hans ord: ”Följ mig!” Kanske följde vi honom i början lite tveksamt, när vi såg tillbaka och undrade om det verkligen var vår väg. Och vid något tillfälle under denna resa, kan vi ha upplevt samma känsla som Petrus hade efter den mirakulösa fångsten. Vi kan, med andra ord ha blivit så förskräckta att vi ville vända tillbaka, på grund av uppgiftens storlek, omfattning och vår egen stackars otillräcklighet. ”Lämna mig Herre, jag är en syndare” (Luk). Sedan tog han oss, med stor ömhet i hand och drog oss till sig. Han sade till oss: ”Frukta inte! Jag är med er. Jag kommer inte att överge er. Lämna mig inte!” Och i ännu högre grad kan det samma som hände Petrus den gången ha hänt oss: ”Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka.” (Matt 14:30) Och liksom Petrus ropar vi: ”Herre, hjälp mig!” När vi ser hur naturkrafterna rasar på alla håll, hur skulle vi då kunna gå igenom det gångna århundradets och årtusendets rytande havsstormar? Men sedan ser vi på honom. Och han grep oss med sin hand och gav oss en ny känsla av viktlöshet, den lätthet som kommer av tron och lyfter oss. Sedan sträckte han ut till oss handen som håller oss uppe och bär oss. Han stöder oss. Låt oss på nytt rikta blicken mot honom och nå ut till honom. Låt oss låta honom ta våra händer i sin. Då kommer vi inte att sjunka utan tjäna livet som är starkare än döden och kärleken som är starkare än hatet. Tron på Jesus, den levande Gudens son, är medlet genom vilket vi ständigt kan hålla Jesus hand och genom vilket han tar våra händer och vägleder oss. En av mina favoritböner är den liturgiska bönen före kommunionen: ”låt mig aldrig skiljas från dig”. Låt oss be att vi aldrig skiljs från kommunionen med hans kropp, med Kristus själv, att vi aldrig skiljer oss från det eukaristiska mysteriet. Låt oss be att han aldrig släpper våra händer… Herren lade sin hand på oss. Han uttryckte meningen med denna gest i följande ord: ”Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader” (Joh 15:15). Jag kallar er inte längre tjänare utan vänner. I dessa ord kan man faktiskt förnimma prästerskapet som institution. Vår Herre gör oss till sina vänner. Han anförtror oss allt. Han ger sig själv till oss så att vi kan tala med honom själv – in persona Christi capitis. Vilken tillit! Han har verkligen lämnat sig själv i våra händer. De väsentliga tecknen i prästordinationen är i grund och botten en manifestering av dessa ord. Handpåläggningen, överlämnandet av ordet, av de ord med vilka han ger sig själv till oss, hans djupaste och personliga mysterium. Kraften att avlösa någon från hans synder är en del i allt detta. Det gör oss också delaktiga i hur medveten han är om syndens elände och ondskan i världen. Det ger oss nyckeln att öppna dörren till Faderns hus. Jag kallar er inte längre tjänare utan vänner. Detta är den djupa betydelsen i att vara präst, att vara Jesus Kristus vän. För denna vänskap måste vi dagligen överlåta oss. Vänskap betyder att ta del i Jesu tanke och vilja. Vi måste praktisera den tankarnas förening med Jesus, som sankt Paulus talar om för oss i sitt brev till filipperna (jfr 2:2-5). Denna tankeförening är inte bara en intellektuell fråga, utan ett givande av vilja, känslor och handlingar. Det betyder att vi alltmer bör lära känna Jesus på ett personligt sätt, genom att lyssna på honom, leva med honom och stanna hos honom. Att lyssna på honom i lectio divina, dvs läsa bibeln på ett icke akademiskt utan andligt sätt. På så sätt lär vi oss att möta Jesus som talar till oss. Framför och med honom måste vi resonera och reflektera över hans ord och handlingar. Läsningen av bibeln är en bön. Det måste vara en bön. Läsningen måste utgå från bönen och leda till bön. Evangelisterna skildrar för oss hur Jesus ofta drog sig tillbaka under hela nätter ”till bergen” för att be i ensamhet. Vi behöver också dessa ”berg”. De är inre höjdpunkter som vi måste bestiga, böneberget. Det är bara på så sätt som vänskapen kan utvecklas. Bara på så sätt kan vi utföra vår prästtjänst och förmedla Kristus och evangeliet till våra medmänniskor. Handlingen i sig kan också bli heroisk, men den yttre handlingen är fruktlös och förlorar i effektivitet om den inte har sitt ursprung i en djup inre förening med Kristus. Den tid som vi ägnar åt detta är i sanning en tid fylld av pastoral aktivitet, och en verklig pastoral handling. Framför allt måste prästen vara en bönens man. Med all sin frenetiska aktivitet, förlorar världen ofta sitt mål och sin mening. Handlingarna och förmågan blir destruktiva, om de inte har den kraft som bönen ger och från vilken livets vatten flyter och bevattnar det torra landet. Jag kallar er inte längre tjänare utan vänner. Det väsentliga för prästerskapet är att vara vänner till Jesus Kristus. Det är bara på så sätt som vi kan tala in persona Christi. Även om vi i vårt inre avlägsnat oss från Kristus, kan det inte sätta sakramentets giltighet på spel. Att vara Jesus vän och att vara präst innebär också att vara en bönens man. Det är på så sätt som vi känner igen honom, då han träder fram från den enkle, okunnige tjänarens gestalt. På så sätt lär vi oss att leva, lida och handla med honom och för honom. Att vara vän med Jesus innebär framför allt att vara vän med hans efterföljare. Vi kan bara vara Jesus vänner i förening med hela Kristus, dvs. med huvudet och med kroppen. Det är i kyrkans livskraftiga vinstock, som Herren ger liv. Bibeln är det levande ordet i henne, tack vare Herren. Utan att vara ett levande föremål för årstidernas Kyrka, skulle bibeln ha splittrats upp i en mängd olika skrifter och reducerats till en bok för det förflutna. Den är bara uttrycksfull i det ”närvarande” där Närvaron finns, där Kristus för evigt förblir samtida med oss: i kyrkans kropp. Att vara präst innebär att, med hela vår
tillvaro, bli en ännu närmare vän till Jesus Kristus. Världen
behöver Gud, inte vilken gud som helst, utan Guden Jesus Kristus,
Guden som gjorde sig själv till kött och blod, som älskade
oss så mycket att han dog för oss, som uppsteg och skapade
inom sig själv utrymme för människan. Denne Gud måste
leva i oss och vi i honom. Detta är vår prästerliga kallelse.
Bara på så sätt kan våra handlingar som präst
bära frukt. Jag skulle vilja avsluta denna predikan med ett ord av
Andrea Santoro, en präst från Roms stift som mördades
i Trebizond medan han bad. Kardinal Cé berättade under våra
andliga övningar för oss att fader Santoro hade sagt följande:
”Jag är här för att vistas bland dessa människor
och göra det möjligt för Jesus att vara det genom att låna
honom mitt kött. Endast genom att offra sitt eget kött får
man möjlighet att uppnå frälsning. Världens ondska
måste födas, lidandet delas och assimileras i ens eget kött
som hos Jesus.” Jesus antog vårt kött. Låt oss
ge honom vårt eget. På så sätt kan han komma in
i världen och förvandla den. Amen! Kallade till gemenskap med Jesus Kristus, 1 Cor 1:9 Jag heter Mariasun, detta namn är en förkortning
av Maria Asunción, som betyder Maria upptagen av Gud eller Maria
himmelsfärd, det är ett typiskt katolskt namn i Spanien och
i Portugal. Jag är spanjorska från Baskien. Jag föddes
1940 ungefär ett år efter det spanska inbördeskriget.
Jag hade en glad och lätt barndom i alla fall. Mina föräldrar
gav mig det bästa som jag har: tro, glädje, engagemang med de
fattiga och medkänslan för mina medmänniskor. Gud var någon
levande i hemmet och jag lärde mig att söka Guds vilja och leva
den i nuet. Det är verkligen sant att de som lämnar allt för Gudsrikets skull, får hundrafaldigt igen. Vi systrar, har inte någon man. Vi har inte barn och barnbarn, men vårt hem är Guds Hjärta, vår horisont är världen. Var och av oss har många medsystrar och vänner på olika ställe i världen. Jesu Hjärta ordenssamfund är vår nya familj. Vi känner oss kallade att tillsammans utstråla Guds kärlek för våra medmänniskor, då bär vi varandra, och delar det som vi är och vi äger, i varje gemenskap och i vår internationella gemenskap. Sr. Mariasun RSCJ Glädjebudbärare "Vi
vill ha en präst!" - "vi behöver en herde!" Hur
ofta far jag inte höra det när jag besöker våra kapellförsamlingar
eller utestationer, där det ännu inte finns någon präst.
Guds folk längtar efter präster, men det måste också
be mer om prästkallelser och för prästernas helgelse. Allt
hänger ihop i Guds heliga kyrka. När det finns längtan
efter präster, när man ber om kallelser och när prästerna
lever ett heligt liv, då brukar det finnas unga män som känner
sig kallade. I vårt stift har vi vant oss - kanske alltför
mycket - vid att det ständigt kommer hit präster från
andra länder. Det är vi naturligtvis mycket tacksamma för,
men vi måste anstränga oss mer för att skapa en "kallelsevänlig
miljö", så att fler unga män vill ge sitt liv åt
Kristus. Till hösten har hittills bara en anmält sig till seminariet,
och han kommer från ett annat land. Däremot har ungefär
femton mogna män anmält sig till vår diakonutbildning
i höst. + AndersArborelius ocd
GD De gudsvigdas profetiska mission.
J-M. Hennaux omarbetat Jesus sade: min mat är att göra min Faders vilja och fullborda Hans verk . Han låter oss förstå att Faderns vilja är hans glädje, hans drivkraft, hans existensberättigande. Denna vilja kan därför inte vara tung eller nedbrytande utan den måste höra hemma i Jesu egen längtan, den måste på något sätt vara inskriven i hans livsglädje och längtan. Han vet att denna vilja föds i honom av den relation i vilken han är förvissad om Faderns totala kärlek till honom. Därför finns det hos Jesus en total överensstämmelse mellan att finnas till och att fullborda Faderns vilja. Men hur förhåller det sig för mig? Av någon anledning blir jag ofta rädd när jag tänker på Guds vilja. Vad ska hända mig om jag bestämmer mig för att göra Faderns vilja? Kanske kommer Gud att begära av mig ett levnadssätt som inte motsvarar vad jag är, eller kräva något som övergår min kapacitet? Kanhända kommer denna vilja att tvinga mig in i något som kräver mycket mer än vad jag egentligen förmår? Jag kommer kanske att känna mig tvungen att omfatta ett projekt som inte passar mig eller som inte motsvarar min djupaste längtan. Kanske måste jag offra det som jag är mest fäst vid eller bli sjuk för att lära mig frigörelse från materiella ting. Eller kanske måste jag skänka bort allt för att leva i fattigdom. Och när allt kommer omkring, hur kan jag vara säker på att detta verkligen är Guds vilja? Kan du känna igen dina farhågor i dessa frågor? Det är väldigt otäckt att inte få veta vad Guds vilja med mitt liv är, att missa poängen! Många upplever detta sökande efter Guds vilja som en riktig pina. Men plågan kommer inte från Gud! Jesus sa att Han kommit till jorden för att befria oss från ängslan och oron, för att lära oss att leva i frid, även i stunder då vi måste gå igenom svåra ting. Guds vilja kan därför inte vara utom räckhåll för oss. Vår tron måste bli genomlyst så att vi inte bygger på teologiska missuppfattningar. Att missförstå Guds vilja kan ha enorma konsekvenser i våra liv. De bibliska ord som vi i religiösa sammanhang översätter med vilja är ”thelema” och ”eudokia”. Båda två hänvisar till det hebreiska ordet ”ratsôn” vilket betyder att känna sig glad, att uppleva välbehag, att visa välvilja. Bibeln säger att Guds kärlek vilar över det folk som Han har utvalt åt sig. Han säger ju: ”Du ska heta hon som jag har kär eller hon i vilken jag finner behag ”. Det som våra översättningar omskriver med ” hon som Gud har kär ” är det som i Bibeln heter ”vilja”. Guds vilja uttrycker alltså den glädje och välbehag som Gud känner över sitt folk. Guds vilja är att vi blir Hans välbehag. Guds vilja har alltså med vår relation till Honom att göra och denna relation som berör min längtan, min äktaste och djupaste längtan. Guds plan Att göra Guds vilja är att svara på Guds plan på ett personligt sätt. Varje levande varelse är kallad att synliggöra Guds plan på ett specifikt sätt, genom det han/hon är. Det finns inga dubbletter i Guds plan utan var och en har en unik uppgift. Därför måste var och en hitta sitt eget sätt att förverkliga Guds vilja. Man borde inte jämföra människornas uppgifter utan var och har en unik och oersättlig uppgift. Man kan inte förstå begreppet ”Guds vilja” utan att försöka förstå vår egen längtan, ty Guds vilja står inte i motsats till vår djupaste och mest äkta längtan. Gud själv skapar ju vår längtan. När vi kommer i kontakt med den berör vi vår mänsklighet, vi berör det mest äkta Gud har skapat i oss. Missförstånden inträffar när vi börjar tro att Guds vilja och vår vilja motsäger varandra. Men Guds vilja finns i oss redan från början. Den är självaste hjärtat i våra äkta önskningar. Vår längtan är väsentligt för vårt liv. I den finns livet. Om vi försöker släcka vår längtan, släcker vi vårt liv på samma gång. Om vi tar död på vår längtan, om vi förnekar eller förbjuder den blir vi som levande döda. Men å andra sidan kan vi inte bara längta efter vad som helst eller hur som helst under förevändning att det väsentliga är att bli tillfreds. För om vi inte har kommit i kontakt med vår djupaste längtan kommer vi urskillningslöst att vandra mot vår undergång. Behov och längtan Det är viktigt att vi lär oss att skilja mellan behov och längtan. Två saker ingår i själva begreppet behov : våra fysiologiska behov (äta, andas, sova, osv.) och förbrukning av det vi behöver. Men det är viktigt att poängtera att hos oss är behoven aldrig enbart förbrukning av råvara utan våra behov är beseglade med andens insegel. Förutom våra behov bär vi också på en längtan. Det är viktigt att vi tar vara på våra behov, men Jesus lär att vi inte enbart lever av bröd. Det är klart att brödet behövs, men brödet är inte nog för oss. Vi är ju kallade att upptäcka det liv som finns bortom vår överlevnad, vi är kallade att inse att vårt liv inte bara handlar om att samla på egendomar och konsumera. Det finns en längtan i var och en av oss. Våra behov är besjälade av längtan! När vi upptäcker vår längtan och siktar den mot målet går vi från en attityd av enbart förbrukning – vilken är nödvändig för livet – till en attityd av gemenskap i vilken var och en får möjligheten att leva sin "särskild-het" samt respektera den andres. Men att komma i kontakt med vår djupa längtan är ingen dans på rosor. Dessutom kan vi släcka vår längtan av olika anledningar: För att vi anser att den är oviss eller för att den kan leda oss in i saker som medför ett visst vågspel. Andra kan göra avkall på sin längtan av rädsla för livet, av rädsla för riskerna. Dessa risker kan ”dränka” oss, därför är det bättre att dränka vår längtan: ju mindre engagemang jag lägger ner i en relation desto mindre kommer jag att lida om den andre går sin väg. Det finns människor som tror att Gud förbjuder vår längtan. De tänker att en troende måste göra Guds vilja, därför får man inte ha personliga projekt, önskemål och längtan. Andra går så långt att de frestas att tro att de inte uppfyller Guds vilja om de känner sig lyckliga. De känner skuldkänslor även när de njuter av goda ting och på rätt sätt. Andra människor tar på sig andras längtan: en förälders eller någon annans. Andra tar inte vara på sin egen längtan utan existerar bara för att förverkliga andras önskemål: förutsatt att de andra är lyckliga, så är det bra. De tror att de ger sig hän på det viset. Men de slutar ofta i bitterhet därför att den gåva de gör av sig själva är betingad av sökande efter uppmärksamhet och bekräftelse från andra. Andra vandrar på villovägar för att slippa lida och för att slippa ta ansvar för sitt liv. Andra påstår att de inte har någon längtan alls. Det har rått mycket förvirring angående hur man förenar Guds vilja och den egna viljan. Många vet inte hur de kan förhålla sig till sin egen längtan. Men Gud kommer inte att vilja i deras ställe. Han kommer inte att välja eller bestämma eller leva vårt liv i vårt ställe. I vilket fall som helst, Guds vilja existerar inte som ett beslut som är främmande för vår längtan, för våra goda egenskaper och begränsningar. Vi tror att Gud vill kalla oss till en gemenskap, till ett yrke, till något som är väl bestämt i förväg och som vi måste upptäcka och underordna oss. Då ber vi om yttre tecken. Men ofta tolka man dessa tecken utan att ta hänsyn till vad vi egentligen längtar efter. Det är klart att Gud riktar ett kall till varje människa. Men detta kall är öppet. Vårt svar kommer att vara alldeles specifikt, personligt och unikt. Vi måste vara påhittiga i vårt sätt att svara på detta kall. Det svar som vi eventuellt kan ge Gud finns inte inskrivet någonstans. Gud längtar efter att vi gör ett val efter att ärligt ha övervägt olika alternativ. Det måste vara ett genomtänkt val som man gör på ett personligt sätt och i ansvarsfull frihet. Endast under Andens ledning kan vi ”plocka upp”, komma i kontakt med vår djupaste längtan. Detta medför att vi också måste be den helige Ande att luttra, orientera och bringa i ordning vår längtan. Vi måste granska vår längtan i förhållande till Kristi liv och budskap. Här finns det två stora frestelser: antingen att gå tillbaka till en falsk gudsbild eller förväxla vår djupa längtan med våra nycker. Vår längtan måste inte enbart granskas i förhållande till vår personliga verklighet – våra begränsningar, vår familjesituation, våra talanger – utan även i förhållande till Guds Ord, till liturgin, till tjänandet, till den kristna gemenskapen vi lever i, till vår omgivning, osv. Under denna ”färd” måste vi nära oss med sakramenten och Guds Ord för att låta det Han säger tränga djupt in i våra hjärtan. Jesus talar om sin glädje och sin önskan att vi får del av denna glädje. Man skulle kunna säga att glädjen var Jesu sätt att leva i Faderns vilja. Han visade vad en människa kan bli om han/hon vågar och väljer att leva som son eller dotter till vår himmelske Fader, om han/hon samstämmer sin mest äkta längtan med Guds längtan. Då är man i stånd att utveckla sin inre frihet genom lyssnade. Rädslan att ta fel Somliga är så rädda att ta miste, att inte göra Guds vilja, att de blir räddhågade och ängsliga. Andra vill ha en fullständig visshet om att de gör Guds vilja. De vågar inte ta något initiativ och väntar på att Guds vilja uppenbaras för dem på ett ovanligt sätt. De är inte medvetna om att det är deras vilja som sätter i gång Guds vilja. De måste lära sig en sund balans mellan å ena sida initiativ, djärvhet och kreativitet och å andra sidan lyhördhet för Andens vägledning. När vi ska fatta viktiga beslut måste vi uppsöka hjälp, men vi bör vara medvetna om att ingen kan urskilja i vårt ställe. Var och en måste urskilja sin egen väg. Det finns alltid risker att ta fel, därför är det viktigt att följa en urskiljningsprocess där man får hjälp och vägledning. Om vi är öppna och villiga att göra Guds vilja kommer Gud ändå att sätta oss på rätt spår. Sedan måste vi vara medvetna om – om det handlar om en kallelse till en vigd tjänst i Kyrkan – att vårt beslut måste omprövas. En kallelse är aldrig något ensidigt utan Kyrkan måste få granska och bekräfta och ta emot vår kallelse. Ofta tror man att man är rädd att ta fel, men i själva verket är det så att vi inte är helt och hållet villiga att göra det som Gud ber oss att göra. Att man blir virrig kan bero på att man gör motstånd mot den helige Ande. Vi bör komma ihåg att vi inte är hela, kompletta i våra motivationer. Våra motivationer är färgade av vår historia och av vårt psyke. Visst kan man sträva efter att få större förståelse för om det vi företar oss enbart kommer från Gud. Men i verkligheten är det nästan omöjligt att urskilja vad som kommer från Gud och vad som kommer från våra dolda motivationer. Det är destruktivt och lögnaktigt att tro att vårt förflutna är utsuddat och utan betydelse när det gäller att fatta våra beslut. Det är det som vi har varit med om som gör att vi idag står där vi står. Detta har vuxit inom oss med tiden. Tiden utgör en del av våra mänskliga begränsningar och vi måste acceptera den. Att acceptera nuet och lära oss att älska det är ett förträffligt sätt att leva i Guds vilja. Det är en omvändelse av vår blick, ett medvetet val som hjälper oss att gå till ett djupare plan, som hjälper oss att lämna vår inre splittring. Det vardagliga blir fullt av mening. Vi måste lära oss att välja och älska i de små tillfällen som vardagen ger. Vi upphör att handla automatiskt, av tröghet. Vi väljer att vara där vi är och göra vad vi gör. STABILITET - ett helt liv i trohet till Guds kallelse (föredrag vid kallelsereträtten 2005-04-30) För ungefär 25 år sedan grävde den store Trädgårdsmästaren upp en liten planta, som trivdes rätt så bra i sin rabatt - men som ändå saknade något där någonting som hon var skapad för. Trädgårdsmästaren planterade om växten i en annan jordmån, där den bättre kunde rota sig, växa till sig och mer komma till sin rätt. I den rabatten finns fler växter - tillsammans står de där för att som en enhet vittna om sin Skapare, för att vara till Hans ära och till välsignelse för många. Bl.a. så upplevde jag Guds kallelse - och detta att träda in i klosterlivet. Ni kan ana en ordbrukardotter bakom den bilden, där jag försöker förklara för mig själv och andra varför jag bara måste ta Guds kallelse till klosterlivet på allvar, och att klosterlivet för mig var att komma hem. Men det är inte om mig själv som jag nu vill tala, utan om detta att slå rot, att stabilisera sitt liv, att följa Herren utan att se sig tillbaka eller vika av från vägen. Vi benediktiner avlägger vid vår profess löften om stabilitet, klosterligt levnadssätt – vilket innesluter fattigdom, kyskhet, daglig omvändelse och lydnadslöfte. Stabilitetslöftet handlar om att för resten av mitt liv vara förenad med denna klostergemenskap, att dela dess liv och öde. Detta förutsätter en inre stabilisering och koncentrering – en enkelriktning till Gud och Hans vilja, Hans verk. Benedikt, som skrev sin klosterregel vid sluter av sitt liv efter att ha grundat flera kommuniteter och byggt det stora klostret Monte Cassino, visste mycket om vad det är att vara människa. Också på hans tid – på 500-talet – var människan benägen att alltid vilja pröva på något nytt, något annat… Hon hade också då en önskan att fly livets svårigheter, att ge upp i prövningens stund. Han kände hennes svagheter – och hade lärt sig att bemöta dem och att bygga upp det andliga livet. Det sägs att Benedikts Regel inte hade behövt bli skriven om Monte Cassino hade varit ett perfekt kloster med heliga munkar. Benedikt skrev inte för färdiga munkar, utan för vanliga munkar som i klostret kämpar för att leva Evangeliet... Han kallar sin Regel en nybörjarregel. Vi skall nu inte gå in närmare på Regelns innehåll - bara låta vissa uttryck och anvisningar bli en hjälp att tala om stabiliteten – trofastheten – ja ibland kanske vi måste formulera det som uthärdandet. I Regelns första kapitel beskrivs fyra olika slag av munkar: cenobiterna lever i kloster och gör tjänst under regel och abbot. Alltså så som vi systrar här lever fast vi har en priorinna. Det andra slaget är eremiterna. Eremiterna har inte längre nybörjarens iver i klosterlivet utan har efter lång prövning i ett kloster med mångas hjälp lärt sig kämpa mot djävulen. Väl tränade går de ur brödernas led till öknens ensamma kamp – de är i stånd att själva, i trygg förvissning om Guds bistånd och utan någon annan tröst… kämpa mot köttets och tankarnas laster. Denna text säger mycket inte bara om eremiten – utan om gåvan att leva i en gemenskap. Hur reagerar vi när nybörjarivern inte längre driver oss – efter den första, förälskelsens underbara tid, när de många prövningarna kommer – för det gör de ju, var vi än befinner oss. Då kan det kosta på att leva i stabilitet, då när vi inte känner oss så rotade, när stormarna kommer – för det gör de ibland. Vi försöker alltid stödja varandra så långt vi förmår – och i en gemenskap är det ett stöd bara att de andra också är där. I Korbönen, i det dagliga livet och under bördan av uppgifter och arbete i klostret. Det är en hjälp att vi oftast inte har det jobbigt på samma gång – eller på samma sätt. "Med mångas hjälp..." skriver Benedikt. Det är en hjälp att vara många som lever för detsamma. Och den som har gjort en erfarenhet har ju därefter både förståelse och möjligheter att vara till stöd och hjälp. Det tredje munkslaget som Benedikt beskriver är sarabaiterna (grekiskt ursprung - man vet ej exakt betydelse). "De har inte prövats av någon regel eller i erfarenhetens skola utan blivit veka som bly." De lever trogna mot denna tidsålder, är sina egna herrar och för det som faller dem in. "Vad helst de tycker eller föredrar kallar de heligt, och det de inte vill menar de vara otillåtet." Detta verkar vara en bra beskrivning av vår egen tids sekulariserade människa. Hon som har allt, som fatt allt yttre – men som saknar den sanna kärlekens fasta gränser och som inte har fått tydliga anvisningar för hur hon skall hitta rätt i livets snårskog – utan måste göra alla erfarenheter själv. Hon som känner sig sviken och besviken ja, till och med förolämpad, så fort livet blir svårt och som därför inte kan få en naturlig styrka att möta tillvaron med. Hon som gör vad hon "känner för". Det fjärde munkslaget som Benedikt nämner kallas gyrovager (en kombination av det grekiska cirkel och det latinska vandra - vilket säger allt ). "Livet igenom drar de från land till land och stannar som gäster tre eller fyra dagar i olika kloster. De är alltid på vandring och aldrig bofasta, slavar under sina egna önskningar och gommens lockelsen." Det är verkligen slående att denna beskrivning känns så aktuell för vår tids människa – rotlösheten – vilsenheten – bristen på inre stabilitet, identitet. Aldrig bofast – en människa som inte kommer till att göra ett val, som aldrig bestämmer sig för något som känns bindande – hur bunden blir inte en sådan människa? – vid sig själv och tillfälligheterna. Jag har tagit med beskrivningen av dom för att den visar en del om vad som kan vara svårigheter nu – vad som sker i en människa, vad vi alla bär spår av i vårt inre – till och med då vi har tagit steget och börjat gå vägen i en bestämd riktning. Benedikt är realist och det är en stor hjälp för oss. Guds kallelse är alltid ett med min djupaste längtan, den ger mig en väg att bli hel, sann och äkta rakt igenom, därför att den ger mig min sanna identitet – jag kan identifiera – känna igen mig – när jag bejakar den. Kallelsen växer som ett litet frö i det inre, en liten planta som söker växtplats och rymd – ofta är den trängd på alla sidor av en värld i vilken det Guds-vigda livet, och t.o.m. äktenskapet framställs som otidsenligt, en värld i vilken alla budskap tycks gå i rakt motsatt riktning. Vi ser detta omkring oss och det svåra är att i en tid av stark sekularisering blir även vi kristna pressade, påverkade, frestade från så många håll av dessa tvivel på att det är omöjligt att binda sig för hela livet. Det är en ständigt återkommande fråga från klostrets besökare: Om man efter några ar skulle vilja lämna klostret kan man göra det då? Alla ställde samma fråga: "Och om du efter 10 år inte orkar vara trogen dina löften mer, kan du då lämna allt? De förstår inte att det är först efter 10 år – eller mer som jag riktigt börjar leva i trohet och uthållighet. Då när inte längre förälskelse och känslor bär, när vardagen ristat djupa fåror av smärta och kamp.
Förstår ni, att det är då det börjar själva livets stora äventyr: att trofast fortsätta vägen i öppenhet för den hemlighet som döljer sig bakom nästa back-krön, i glädje över de tuvor som ges mig att hoppa mellan, i tacksamhet att havets ebb alltid – förr eller senare skänker sin flod. Utom i kanske få undantag tror jag att varje önskan om att lämna... vad det vara må... inom sig bär på en längtan efter fördjupat liv, mer liv, efter att nå en djupare inre frihet och öppenhet till Gud och till människor. Benedikt skriver att Herren kallar sina arbetare "ur folkmängden", som är en bra bild för den värld och det sammanhang vi alla har vuxit upp i, levt med, formats av på gott och ont, den omgivning som påverkar vår livsstil, våra tankebanor, vår syn på livet, oss själva och denna tillvaro. Svårigheterna i klosterlivet kan vara många och olika för oss, här vill jag bara nämna några – kanske några av de vanligaste: Benedikt prövar munken: Om han verkligen söker Gud – gör jag det? När livet är svårt, då kan jag först ställa mig den frågan: Har jag kommit ur kurs – varthän orienterar j ag mig? Stabilitetslöftet säger mig att jag inte far springa bort ifrån mig själv. Den första och kanske största svårigheten kan vara jag själv. Jag måste ta med mig min egen person in i klostret – det är mig Gud har kallat på – inte någon frommare, trevligare, godare människa, inte någon som är lite mer färdig – det är jag – en nybörjare, omogen – i varje fall vad beträffar ett sådant här liv, en ofta halvhjärtad och splittrad människa som Gud kallat till sig. Varför just jag? Det finns så många som skulle passa bättre in i det som är min bild av klosterliv. Här kan jag inte fly från mig själv – här måste jag möta den person jag är – Samtidigt: Det är just mig Gud har kallat, just mig och just sådan jag är. Jag vet inte varför – det är och förblir Guds hemlighet. Och i detta får jag ta emot mitt liv som en gåva från Gud. Han vill mig. Jag får ännu mer lära mig leva med mig själv – bli försonad med mig själv – klosterlivet är som ett befrielseverk, där jag mer och mer kan bli mig själv – och så ge mig helt och fullt i det dagliga livet – i bönen - i arbete och gemensamt varande i klostret. Liksom Benedikt skrev sin Regel för "vanliga munkar" så är det vanliga människor som samlas i hans kloster... så mycket som en människa nu är vanlig… vi är ju alla unika… ... ibland kanske lite väl unika kan man tycka när man ser sig omkring i klostergemenskapen – och där möter en andra svårighet. Det gemensamma livet år ut och år in med just dessa medsystrar. Gud har kallat oss samman – Han har valt oss – vi valde inte varandra. Vi vet alla att här finns den stora svårigheten i vår tid – att orka det gemensamma livet med andra… som inte är som jag… och om de är det, då är också det svårt eftersom det innebär att jag i dem möter mig själv så tydligt. Ofta märker vi hur olika vi tänker, reagerar, värderar – vi är var och en präglad av den "folkmassa" – som Benedikt kallar det – den sociala, kulturella, andliga och nationella miljö varifrån vi kommit. Vi är flera olika generationer som skall forma och leva ett gemensamt liv – idag vet vi att förändringar i samhället går snabbt. Människan är sig lik – men det som hon bär med sig och som formar henne kan vara mycket skiftande. Detta är samtidigt en stor gåva som man efterhand mer och mer kan uppskatta. Jag måste ständigt på nytt gå ut ur min begränsning – ut ur mitt eget trygga rum – öppna mig för andra – för deras världar. Försöka förstå, acceptera det mysterium min med-syster är. Försona mig med det jag inte förstår och i det som blir svårt… Ja vi far låta det gemensamma livet genomsyras av och byggas upp genom förseningen så att frukten kan bli verklig frid, sann kärlek, levande enhet. För oss är det viktigt att inte "sopa svårigheterna under mattan", inte ge upp utan tala ut med varandra och låta det PAX som brukar finnas vid entren till benediktinklostren vara den osynliga vattenstämpel som färgar av sig på vårt liv. Gemenskapen blir till jordmånen – i vilken mycket växt och mognad kan ske. Hungrigt sökte jag vänskapen hörde bara ekot av mitt eget rop Då gick jag in i ensamheten för att hitta dess mening där fann jag tusentals hjärtan förenade i samma längtan på väg mot samma mål. Viktigt vore det nog att också säga något om ensamheten – ett ord som kan klinga så negativt för många människor. Ensamhet är naturligtvis något negativt, när det handlar om ofrivillig isolering, att man lever utan kontaktytor till andra det är helt klart. Men också den som lever i gemenskap med andra – i klostergemenskapen och t.o.m. i äktenskapet, där man är att du för varandra finns en slags djup existentiell ensamhet. Inte någon annan människa förstår mig helt och fullt, ingen känner mig verkligen – på djupet – ingen utom Gud, min Skapare. Detta kan kännas ångestfullt, som en inre tomhet och rymd, många människor dämpar medveten om detta med allehanda ljud, bakgrundsmusik, aktiviteter, förströelser. Man kanske också omedvetet söker uppfyllelsen av detta inre tomrum hos andra människor – hos en annan människa – och då kräver man i verkligheten det som ingen kan ge mig. Detta inre utrymme tillhör Gud, Han ensam vill och kan fylla det – Han vill ha stort utrymme – mycket växtplats för sitt liv i mig. Att låta Gud få detta utrymme – att liksom den havande Maria, som på bilden skyddande håller händerna över Jesu liv i hennes inre, så kan vi ta emot, bära, vårda Gudslivet – relationen till Gud genom bön meditation – stilla varande och aktivt varande inför Gud vad vi än gör. Den djupa gemenskapen mellan oss människor finns automatiskt när vi upptäcker och vet vi är på väg mot samma mål – vi är förenade i samma kamp för att nå detta mål – gemenskapen med Gud – ger oss. Att vara människa – antingen man är det i ett kloster eller någon annanstans – är att gå igenom en mänsklig utveckling som sker på olika plan. Det finns naturliga krisperioder i livet. De första genomlever vi som barn och tonåringar. En viktig sådan period kan inträffa vid "livets mitt" – i 40-50-års åldern. Vi vet att det då sker många skilsmässor – det kan också vara en svår tid i klosterlivet. Man har den "första förälskelsen" bakom sig och nybörjarivern har slocknat. Man har givit allt och står där och frestas att försöka förstå vad det gav för resultat. Man ser på sig själv och tycker att man står och stampar på samma fläck – samma svårigheter att kämpa med, samma synder att bikta, man har inte kommit långt på bönens väg. Livet kan kännas lite enahanda och framtiden handlar om att åldras. Kanske känner man sig inte tillräckligt uppskattad – förstådd. Kanske kämpar man fortfarande med att kunna bära egna och andras egenheter och svagheter utan att lyckas. Vad blev det av allt – ingenting blev som jag hade tänkt. Denna kris, när vi kommer in i den, så vill den föra till Kristus, till en än djupare överlåtelse till Honom ensam. Den är som ett vägskäl som ges människan för att hon på nytt skall kunna välja och välja bort. Inte välja bort livspartner eller det liv som Gud har kallat henne att leva - utan välja bort allt det som hon efter hand har packat ner i ryggsäcken bredvid Guds kallelse, det som tynger, som hon släpar på, som hejdar stegen. Det kan vara falska förväntningar och illusioner, att jag inte har bejakat livets realiteter… Unnar jag mig att ha det lite tråkigt med Gud ibland, då kanske också sådana perioder lyfts upp på en ny nivå. Vi måste ibland bli ryckta upp ur inkörda spår - tvingas ut ur rondellens fångenskap och upptäcka att det finns en väg vidare – i ännu större inre frihet Gud vill alltid ett vidare i våra liv. I slutet av Prologen till Benedikts Regel står det: "Vi vill därför grunda en skola i Herrens tjänst. Ingenting hårt och ingenting tungt är det vi därmed hoppas införa. Men även om rimliga skäl skulle kräva lite stränghet för att utrota fel och bevara kärleken så fly då inte genast i skräck och bävan bort från frälsningens väg, som i början måste vara smal. Men framskrider man på denna livsväg och i tron, vidgar sitt hjärta, och man löper Guds buds väg i Kärlekens outsägliga sötma, så vill vi aldrig dra oss undan hans undervisning utan hålla fast vid läran intill döden i klostret och genom tålamod dela Kristi lidande, så att vi också far del i Hans rike." Det är alltså inte vägen som är trång – utan hjärtat, inställningen, den inre förmågan som måste vidgas, för att rymma så mycket mer. Gud vill så mycket i och genom människan. Han vill genom Jesus Kristus återge henne hennes fulla kapacitet. Mer än något annat vill Han vara allt för oss. Det är så lätt att se på klostrets värld som något litet, instängt och trångt antingen man ser inifrån eller utifrån. Här sker det stora oftast i det lilla, det mest betydelsefulla kan ske så fördolt. Man kan frestas att ge små oviktiga detaljer oproportionerligt mycket uppmärksamhet och lätt hänga upp sig och irriteras över sådant som man inte alls lade märke till utanför klostret. Eftersom den yttre tillvaron är så pass begränsad blir man mer känslig för detaljer – i både negativ och positiv mening. Men detta begränsade yttre, som gestaltas i klausur, tystnaden under vissa tider och på olika platser, den lilla gemenskap man har fått att dela livet med, är ett medel att nå en inre gränslöshet och öppenhet för Gud och Hans Rike som har givits oss redan här och nu genom Jesus Kristus. Vi har så bråttom idag - vi är så upptagna. Kanske skulle en hel del av våra mänskliga svårigheter försvinna om vi såg på vår tillvaro som en livslång process, som får ta tid – kanske hela livet. Just nu har jag ett par krukor med frön av kroll-lilja på en fönsterbräda. Vi har tre sådana vita liljor på vår innergård och jag tyckte att det skulle vara fint med fler. I höstas tog jag massor av frön – jag har läst att det ska gå att så sådana liljor. Jag tog rätt så många frön och vattnade och ställde ljust – vecka efter vecka har gått – en syster undrade om jag höll på att så de där fröna som jag brukar baka in i brödet. En dag tänkte jag att det här inte fungerar – jag slänger alltihop och då upptäckte jag små tunna rottrådar på flera frön och lite grönt – alltså något håller på att hända – och jag är ofta frestad att gräva upp för att titta efter hur det går... men då kanske allt blir om intet. Att slå rot tar tid – man brukar säga att det tar upp till 10 r innan man riktigt förstår vad klosterlivet handlar om, ändå far jag ha tillit till det som stilla växte fram, även om jag har bråttom – är otålig – kan jag inte alltid göra så mycket för att mogna – jag måste låta det dagliga livet mogna mig – genom bra och dåliga erfarenheter, genom att troget tjäna Gud, min gemenskap och våra besökare i det som är mina uppgifter – detta som vår nye Påve Benedikt kallar vardags-kärlek. När jag letade efter orden om trofasthet och att vara trogen i Bibeln så handlade dessa begrepp nästan alltid om hurdan Gud är mot människan – inte tvärtom. Alltså handlar vår trofasthet mycket om att lita på Guds trofasthet och att överlåta sig till den dag för dag.
Jesus Din blick har fångat mig och jag kan inte fly Ditt liv är kärlekens nät som Du längtande kastat ut över mina mörka djup och jag kommer inte undan På korset ser jag tydligt att Du omfamnar mig just sådan som jag är Herre, till vem skulle jag gå? HemKort betraktelse över kallelserNär vi i våra kyrkliga sammanhang talar om kallelser är det kanske lämpligt att förklara vad vi egentligen syftar på, så lär vi oss tala samma språk. Även om man tidigare nästan uteslutande använde ordet kallelse för att beteckna präst- eller klosterkallelser så har en ändring skett senaste åren. Vissa språk har uppfunnit begreppet ”kallelsekultur” för att säga att vi alla har en kallelse och att vi måste hjälpa varandra att finna och bejaka våra respektive kallelser. Vi är kallade till helighet och till att förverkliga en livsuppgift. Men det gör vi genom att välja en konkret samhällsställning och utifrån den arbeta för att Guds Rike ska komma på jorden. En kallelse är en maning som kommer från Herren men som samtidigt är inskriven i mitt hjärta. Den är som en kompass som visar mig var den sanna kärleken finns – Guds kärlek – den som är livets källa och mål. Den kärleken som är inbakad i kallelsen är så omvälvande att när jag mottar den tvingas jag att lära mig att älska på ett nytt sätt. Kärleken får en ny innebörd och den formas efter Jesu Kristi kärlek. Denna kärlek humaniserar mig och i samma veva rycks jag ifrån min självcentrering och ”slungas ut” att vittna och tjäna och att i likhet med Kristus ge mitt liv för mina bröder. Även om det jag här beskriver kan tillämpas på kallelser till olika levnadsformer har jag egentligen kallelserna till de vigda tjänsterna i Kyrkan i tankarna. Det kan tyckas paradoxalt att en kallelse kommer från någon annan och ändå vara något som är inristat i vårt inre. Guds plan och vår djupaste längtan står inte i motsats till varandra utan Gud har skrivit sin vilja på djupet av vårt hjärta. I vår egen längtan talar Han till oss. Det är dock inte alltid lätt att komma åt denna längtan. Vi förväxlar den med tusentals olika önskemål. När jag bejakar min djupaste vilja säger jag ”ja” till Guds plan med mig. Följden är inre frid och glädje, något som ligger djupare än våra dagliga kamper och strider vilka naturligtvis inte upphör när vi funnit vår kallelse. Vi måste ta på allvar sökandet av vår djupaste längtan! Att bönen är ett dyrbart redskap i detta sökande behöver knappt sägas. Kallelsen är i första hand en inbjudan att ta emot Guds kärlek. Vi älskar därför att Gud älskade oss först (1 Joh 4:16). Det tar tid innan denna insikt sjunker till hjärtats djupaste skikt. I denna insikt ligger kanske kallelsens mest omvälvande dimension. Guds kärlek är mig given som en villkorslös gåva – jag behöver inte drabbas av prestationsångest när det gäller Guds kärlek. Jag behöver inte och kan inte heller förtjäna den. Därför är den gåva! Guds kärlek leder mig in i en djupgående process där min affektivitet - min känslokapital - går igenom en förklaring. Kallelsen är därför en kärleksskola där jag lär mig tillit och där min kapacitet att ta emot kärlek och ge den vidare till andra vidgas och beseglas av Kristi sinnelag. Herren tar i anspråk alla mina livskrafter för att samla och omorientera dem. Därför är kallelsen djupt humaniserande. Jag lär mig att förhålla mig till Gud, till mig själv, till min nästa och till det skapade på ett allt sundare sätt. Kristi kärlek lämnar mig inget val (2 Kor 5:14). Jag vet att det jag fått inte får stanna hos mig… det finns liksom ett inre tvång… en lycka som jag inte kan förtiga. Ve mig om jag inte förkunnar evangeliet! (1 Kor 9:16). Man får inte glömma den dubbla dynamiken som finns i Kyrkans vigda tjänster: Jag tar emot och jag sänds ut. Man får inte betona det ena på bekostnad av det andra. Sändningen är inte möjlig utan mottagande. Jag har lärt känna Guds kärlek och jag tror på den (1 Joh 4:16) . Jag har låtit Honom vila sin kärleksfulla blick på mig. För Gud att se på är detsamma som att älska. Vem kan då skilja mig från Kristi kärlek? Nöd eller ångest eller förföljelse? ... Nej, över allt detta triumferar jag genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att ingenting i skapelsen skall kunna skilja mig från Guds kärlek i Kristus Jesus (jfr Rom 8:35-38). Br. Jakob, ocd Inre och yttre kallelse - föredrag vid kallelsereträtt 2005-04-30
Eftersom vi är i ett benediktinkloster just nu, skall jag ta min början i bendiktinsk spiritualitet. Benediktinerna är kända för sin fantastiska gästfrihet. När en gäst kommer till klostret skall han/hon tas emot som om det vore Kristus själv som kommer på besök. Det står till och med att den broder som tar emot en gäst skall falla till marken och be om gästens välsignelse. Detta gäller dem som kommer som gäster till klostret, men när det kommer någon som vill bli munk, gäller följande: (ur RB kap 58) En nykomling till klosterlivet skall inte utan vidare beviljas inträde. I stället skall man göra som aposteln säger: ”Pröva andarna om de kommer från Gud.” Om någon alltså kommer och ihärdigt klappar på och han efter fyra eller fem dagar har visat sig tåligt bära de orättvisor som han utsatts för och svårigheten att vinna inträde och han håller fast vid sin anhållan, beviljar man honom inträde, och han får stanna i gästavdelningen några dagar. Det är alltså inte alls fråga om stora famnen och ”välkommen till oss”, utan man möter den som påstår sig ha en kallelse med en viss skepsis; man rentav varnar honom: Man bör noga se till om han verkligen söker Gud, om han visar iver i gudstjänst, i lydnad och förödmjukelser. Man skall i förväg visa honom allt som är hårt och mödosamt på vägen som leder till Gud.
Varför denna bryska inställning? Den helige Bendikt är realist. Det förekom naturligtvis att människor sökte sig till klostret av helt andra skäl, ekonomiska, sociala, kanske att de blev ditsända av någon annan, eller att motiven var rätt grumliga…
Den helige Benedikts realistiska hållning går igen i Kyrkans sätt att se på kallelser också idag. En kallelse är inte bara en inre känsla, en lust att gå i kloster, att bli präst, eller liknande, utan den behöver också kännas igen/erkännas av Kyrkan. Därför talar vi ibland om en inre och en yttre kallelse, vocatio interna och vocatio externa . Det är inte två olika kallelser, men två sidor som med nödvändighet hör till samma kallelse.
Den inre kallelsen – vocatio interna
Grunden för den egna inre kallelsen är alltid Jesu blick. När lärjungarna blev kallade, är det så tydligt hur Jesus ser på dem var och en, Han ser på dem och säger: ”Följ mig”. Det är inte omöjligt att många andra tidigare hade sagt samma sak: ”Följ mig”, ”Kom med mig”, men då hade det inte alls känts på samma sätt. Här var det en som verkligen såg , och inför Hans blick och Hans inbjudan fanns det ingen chans att säga: ”Nej”. Den erfarenhet som ligger bakom apostlarnas kallelser ligger bakom varje annan kallelse; Han ser på mig, och Han ser mig verkligen. Jag är sedd, älskad, Han vill något med mig, Han vill något med mitt liv. Han drar mig med kärlekens rep (Hos 11:4).
Erfarenheten det handlar om beskrivs hos profeten Hosea: När Israel var ung fick jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son. (Hos 11:1). Att bli kallad känns som en kärleksförklaring.
När en människa arbetar med sin egen kallelse blir det en växelverkan mellan Jesus som drar mig och min egen vilja att ge mig helt. Oftast är detta en process som inte är särskilt enkel och det kan ta en lång tid för en kallelse att verkligen mogna fram. Det kan dels bero på att det är svårt att se mer exakt vilken kallelse jag har, men det kan också finnas saker i mitt liv som hindrar mig, saker som jag har svårt att släppa. Det kan bli något som påminner om versen vi nyss citerade och nästa vers därtill: När Israel var ung fick jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son, men ju mer jag kallar på dem desto mer går de bort från mig. Det kan finnas kvar så mycket Nej i oss och det gör att vi stänger oss för kallelsen.
En ganska dramatisk och komisk berättelse om en människas kamp med kallelsen får vi i Jona bok i GT. Profeten får en kallelse att lämna Israel för en tid och åka österut till Nineve för att predika omvändelse för alla som bor där, för att staden skall räddas. Men Jona har ingen lust, utan sätter sig på första bästa båt västerut , mot Spanien. Den färden blir olycklig och han tvingas av Herren vända om och faktiskt fullfölja sin kallelse. Han kommer till Nineve, predikar med stor framgång; alla omvänder sig och staden räddas. Vad gör han då? Jo, han sätter sig på en kulle utanför staden och slutar som en bitter surpuppa!
Jona kanske inte är något exempel att ta efter, men han säger oss något om hur motigt det ibland kan vara. Kallelsen ligger ju oftast i det jag själv längtar efter och önskar, det som är min egen allra djupaste vilja, den som är helt öppen för Guds vilja, men det är också ibland så att min kallelse ligger i något som jag bävar inför, något som jag tycker är alldeles för stort och för svårt, något som jag är rädd kostar för mycket. På så sätt kan det bli en lång tid av kamp med den egna kallelsen, antingen att jag vet vad jag är kallad till men jag väljer att säga nej, eller att jag känner kallelsen som en otydlig oro som jag inte vågar lyssna på eller ta reda på vad den står för.
När det är så här mycket som rör sig i en människa under tiden då man arbetar med sin egen kallelse, kan det vara bra att hålla sig till en själasörjare/andlig rådgivare. Det skall vara någon som Du har förtroende för, en som Du litar på leder Dig dit Gud har kallat Dig (inte dit där själasörjaren skulle vilja ha Dig!), alltså en som tillsammans med Dig vill lyssna till vad Gud säger till Dig. Det här behöver inte vara samma person som är Din biktfar, det behöver inte ens vara en präst, utan det kan vara t ex ordensperson som har fått erfarenhet av att jobba med sin egen kallelse.
Bakom det rådet ligger samma erfarenhet som ligger bakom RB:s försiktighet med nya kandidater; på egen hand kan man ta fel, det man tar för andliga rörelser i ens inre kan vara något annat, t ex rena fantasiprodukter eller något som döljer helt andra motiv. Man kan behöva hjälp att skilja på andarna, att skilja på rösterna i sitt inre, och det är därför Kyrkan också talar om den yttre kallelsen, vocatio externa .
Den yttre kallelsen – vocatio externa
Såsom den kärva tonen hos den helige Benedikt låter oss ana, finns det exempel på människor som känt sig kallade av helt andra motiv än vad vi skulle kalla godkända. Ett sådant exempel finns i Apostlagärningarna kapitel 8, där det talas om en trollkarl vid namn Simon. Han ser hur apostlarna lägger sina händer på människor vid vad vi skulle kalla bekräftelsens sakrament, och han ser hur den Helige Ande förmedlas på ett verkligt påtagligt sätt. Han tycker att det där verkar häftigt, så han skulle också vilja ha gåvan att förmedla den helige Ande. Han säger sig vara beredd att betala för att få denna gåva, dvs han vill i princip köpa sig en biskopstitel! Det skulle ingen vilja kalla för en kallelse!
I Bibeln finns det också många hänvisningar till falska profeter, falska lärare, falska frälsare, och det är tydligt att redan den tidiga Kyrkan har erfarenhet av sådant. Därför har det hela tiden varit viktigt med en yttre kallelse också, dvs att någon annan känner igen kallelsen i mig, att någon behörig bejakar att jag har en kallelse från Gud.
Vem är då behörig att avgöra detta? Det kan vara andra troende, ordensfolk eller präster som känner igen kallelsen i mig, antingen i samband med att jag berättar vad som rör sig inom mig, eller att någon på eget initiativ frågar mig om jag har tänkt på att bli broder/syster, munk/nunna eller präst.
Ytterst är det, i prästens fall, biskopen som står för den yttre kallelsen, och det blir synligt, när han väljer att prästviga någon. På samma sätt är det klostrets/ordens överordnade som känner igen kallelsen hos den som vill tas upp i ett kloster eller en orden. Naturligtvis har detta då föregåtts av en lång process av utbildning och formation, en förberedelse på båda sidor som dels innebär att man får pröva sin egen kallelse i det speciella sammanhang som t ex ett seminarium innebär, dels att Kyrkan genom seminariets rektor och biskopen får pröva om kallelsen verkar äkta.
Det är till slut själva vigningen, eller de slutliga löftena för en ordensmänniska, som visar att Kyrkan på ett yttre sätt kallar Dig och fullt ut bejakar Din inre kallelse.
I denna yttre kallelse finns det en vila. Den är ett tydligt tecken som visar att det är inte jag som väljer; jag har blivit vald och kallad, och i just detta faktum finns det en väldig vila, när känslorna sedan kommer och går – för det gör de! – och tankarna flyger hit och dit…
Jag tror att de flesta efter prästvigningen eller efter de slutliga löftena går igenom först en slags smekmånad, när allting är underbart och man är så lycklig över att man äntligen nått målet som man haft i sikte så länge. Men så småningom ser man att trots den fantastiska gåvan, så är jag själv samma människa; jag bär mig själv med mig, både på gott och ont…
Det kommer så tider av självprövning och kanske självkritik. Hur kom jag egentligen hit? Hur kommer det sig att jag är här, lilla jag med denna fantastiska gåva? Det säger jag av egen erfarenhet, men jag tror att det för alla prästvigda och alla med högtidlig profess kommer stunder med frågan: Har jag verkligen uppfattat min kallelse rätt? Då behöver man vända sig ifrån sitt eget ostadiga inre och vila sig i den yttre kallelsen. Jag har ett yttre tecken att vila i; Kristus har mycket konkret kallat mig genom prästvigningens sakrament att tjäna Honom i det heliga prästämbetet.
Alla har ju tider av rannsakan i livet och det är riktigt och sunt. Det är ju inte för att vi skall synas själva som vi har blivit kallade, Han skall bli större och vi skall bli mindre. Till den processen, som kan vara ganska smärtsam, hör att jag tappar illusioner jag kan ha haft om mig själv; det kan visa sig att en del av mina höga tankar inte var så höga, att allt som glimmade i mig faktiskt inte var guld. Just då är det så viktigt att möta Hans blick på nytt, på nytt höra Honom säga: ”Följ mig!” och återigen lämna allt åt Honom, också det som är trasigt och kanske inte så vackert. Det är i vår svaghet vi lär känna Hans nåd. Just i mötet med vår egen bräcklighet inser vi att kallelsen är ett mysterium.
”Udda kallelser”
Till sist några ord om vad jag skulle vilja kalla för ”udda kallelser”. Ibland händer det att människor får kallelser från Gud som Kyrkan inte omedelbart känner igen. Vi kan ta som ett exempel tiggarordnarna på 1200-talet. Att tänka sig att leva som munk eller nunna utan att vara i avskildhet i ett kloster på landet, att istället leva som broder eller syster mitt i staden, gå ut bland människor – synas, predika, vittna och tigga – det var något helt nytt, och det var till en början ganska svårt att få Kyrkans ledning att förstå att detta var en kallelse från Gud. Likaså fick den heliga Birgitta på 1300-talet ganska svårt att övertyga påven om sin klosterregel, ett kloster med både män och kvinnor, där den högsta posten innehades av abbedissan!
Det har hänt många gånger under Kyrkans historia att nya former för gudsvigt liv har växt fram. Då har ofta den yttre kallelsen genom Kyrkans hierarki dröjt, eftersom Kyrkan till en början avvisat den. Men det är just i sådana situationer som en kallelse visar sin äkthet. En äkta kallelse ger inte upp trots motgångar. Kallelsen finns kvar, pockar på och gör nya försök (jfr Saliga Maria Elisabeth Hesselblad).
Den som blev avvisad vid klosterdörren i det benediktinska klostret kom tillbaka om kallelsen var äkta. Den som möts av ett ”Nej” går kanske hem och ber ett år till, som den som ville bli birgittasyster, och som enligt den Heliga Birgittas regel alltid var tvungen att vänta minst ett år. Under det året kan det visa sig att kallelsen inte håller för en förnyad prövning i bön, men det kan också visa sig att den finns kvar och blir starkare, och då får man kanske bulta på klosterporten en gång till…..
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen. f. Conny Årlind Trons språng - när Anden drar i våra hjärtan
Mitt hjärta gråter ibland. Det är när jag ser någon ge upp just när det börjar bli allvar, just när Anden börjar dra . I det ögonblicket är det lätt att börja tveka... Många vänder här tillbaka till ”oxarna och åkerlapparna”. Till det välkända och trygga.
Det finns många moderssköten vi inte vill lämna...
Inte nödvändigtvis handlar det om en åkerlapp. Det finns verkligen ingenting fel i att odla sin åker, lika lite som det skulle vara något fel att det ofödda barnet vilar i sin moders sköte, den heligaste platsen på jorden. Att gå och plöja i sin vardag, med den Helige Ande som dragare, kan vara en äkta kallelse. Oglamoröst och mycket vackert.
Vad det handlar om är att vara beredd till uppbrott från vad den än vara må , när Anden drar. Men bara då.
Åkerlappen jag klamrar mig fast vid kan i stort sett vara vad som helst när jag gör det till en förevändning för att inte ta steget ut i det okända. Det kan till exempel vara en viss askes som jag mödosamt byggt upp, så som lärjungarna hos Johannes Döparen. Hos honom fick de en undervisning i andligt liv, lärde sig en askes och uppfostrades i det gemensamma livet. De fick lära sig allt vad människan är i stånd att göra av egen kraft för att närma sig Gud. Detta är förvisso något gott. Alldeles nödvändigt i de allra flesta fall. Men...
Plötsligt drog någon i deras hjärta... ”Kom och se!” Ingen av kvinna född var större än deras Mästare Johannes. Skulle de lämna honom? Var de beredda att ge upp allt som de så mödosamt byggt upp där ute i öknen; en metod, en viss prestige, att få tillhöra en andlig elit? Också tryggheten och gemenskapen eller andra sant goda värden.
När Anden drar finns inga metoder att falla tillbaka på. Lärjungarna måste lämna Johannes Döparen. Det finns inte heller ett förutbestämt projekt. Tvärtom kan både metoder och projekt bli till en boja om foten, bli just den åkerlapp man klamrar sig fast vid, när Anden griper in på riktigt . Den levande Gudens röst kan så lätt bytas ut mot ett ”recept”. Det känns säkrare så.
Kallelsen driver oss alltid ut på okänt vatten. Att låta sig dras av Anden är därför alltid en form av födelse, och en födelse är alltid en förlust av något. Ångest och utsatthet: jag vet vad jag har och vem jag är, men jag vet inte vem jag kommer att bli. Man konfronteras med den egna ensamheten, utsattheten och hjälplösheten; kort sagt, med verkligheten.
Inte konstigt att man drar sig tillbaka just när Anden drar. Min egen bräcklighet är alltför outhärdlig för att jag skall kunna möta den ensam. Tror jag. Och därför släpper jag aldrig taget. Därför lämnar jag inte åkerlappen, Johannes Döparen, mina garantier, min självbild, en viss relation eller vad det nu är... Varför skulle man göra det när det handlar om att göra sig beroende av en okänd att brottas med om natten? Om och om igen... Med risk att förlora.
Så missar man chansen att låta Guds trofasthet bli till levande verklighet.
När vår sårbarhet exponeras, just i dessa kallelsernas ögonblick, kan frestelserna sätta in med full styrka.
- Inte kan väl Gud kräva...?
Så länge det bara handlar om spekulationer kan man i sitt inre fantisera om vad man skulle vara beredd att ge upp för att följa Kristus. Underbara drömmar om hur man bor som eremit i en enslig grotta, predikar i New Yorks slum eller reser sig upp inför hela den svenska riksdagen för att med profetisk glöd äntligen säga sanningen. Underbara drömmar där man är buren av änglavingar.
Men Andens röst är ingen dröm: ”Abram, Abram...”
Beroende av Gud. Bara av Gud. Den inre avgrunden öppnas när vi hörsammar denna stämma. Likväl är just detta sanningen. Vår yttersta verklighet: beroende bara av Gud. Att inse det är att befrias.
De flesta lägger locket på.
- Gud ställer inga överkrav.
Nej, inga överkrav. Inga krav alls. Bara lena band. Det är enbart din hjälplöshet och ditt beroende han vill ha.
- Men man måste ju ändå vara realist! Jag har inga garantier.
Nej, inga garantier. Förutom Guds Ord - det enda vi kan bygga på. Men visst kan denna inre dragning också kännas just som en dröm. Så overkligt jämfört med vad jag har för handen. Varför ska jag lämna det? Det är ju både gott och nyttigt. Johannes Döparen omvände stora folkmassor. Vi hade inflytande...
Anden ger inte något svar i förväg. Gör , så ska du få se - efteråt.
- Men jag fyller en viktig funktion...
Ändå vet man, om man är ärlig, vad det är Anden ber om. Men många backar. Vi kan vara tacksamma att en viss Moder Teresa inte gjorde så en gång för många år sedan i Calcutta... Inte heller biskop Oscar Romero i El Salvador... eller hela denna "sky av vittnen" som kommer oss till hjälp genom att visa oss vägen: det är möjligt! Det är verkligen möjligt!
”Abram, Abram...”
Förtärande, förintande, outhärdligt ljuva stämma som kan få människan att brista sönder i sitt innersta. Den renaste glädjen. För den som tar det steget blir livet helig historia. Fyllt till brädden. Med mening. Just det alla längtar efter och ibland betalar dyra pengar för att uppnå. Med metod efter metod. Terapi efter terapi.
”Abram, Abram...”
- Jag är inte klar med mig själv än. Måste analysera mina motiv. Kanske är jag driven av omedvetna, ouppklarade svagheter.
Självklart är vi det! Gud brukar använda sig just av dem när han drar i någon. För att ingen skall förhäva sig. Att vara just så sårad och svag att man inte har mycket att förlora på att släppa taget. Så underbart. Saliga är de fattiga.
Olika terapier kan förstås vara mycket bra och absolut nödvändiga för att mogna och låta de inre försvarssystemen falla. Men de kan inte ge oss den levande Guden. Det kan bara Anden. När vi överlämnar oss. Och det vill vi ju inte.
”Abram, Abram...”
- Ja, jag vill följa dig Herre, men inte i svårigheter, inte i ångest, bara på villkoret att det inte finns något kors. Bara om jag får garantin att jag skall lyckas.
Men är det någonting jag kan vara säker på när jag kastar mig ut i det okända, gripen av Anden, så är det väl just att jag inte kommer att lyckas. Mänskligt sett. Om allt går bra hela tiden är det nästan oroväckande. Man har kanske sökt möjliga genvägar för att undvika prövningar. Och blivit en exemplarisk kristen. Med starkt engagemang.
Men är du lycklig? Verkligen lycklig? Detta är kriteriet. Mitt i ångesten. Mitt i prövningen. Mitt i det som ibland kan tyckas en död; frid och glädje. Andens lön.
Den inre dragningen, den som man egentligen skulle vilja ge sitt liv för, tystnar när vi inte följer den. När vi byter ut den levande Gudens röst mot ett ”recept”.
- Jag vill gärna... bara jag får definiera dogmerna själv...
Det bästa vaccinet mot Andens dragning! Instängd i sin egen subjektivitet blir själen döv.
Guds röst kan också bytas ut mot ett engagemang.
- Jag ska bara...
Det betyder inte att engagemang är fel. Den som dras av Anden brukar vanligtvis vara mycket engagerad. Utan att vara speciellt medveten om det eller förvänta sig omgivningens applåder. Han eller hon drivs av ett inre "måste"... Och bekräftelsen kommer inifrån. Själen mättas "som av märg och fett" (Ps 63:6).
- Men vad ska folk säga...?
Vilken förbluffande god nyhet att vi inte finns till på denna jord för att leva upp till andra människors förväntningar! Att kallas till att äntligen befrias från denna fängslande prestige. Vi behöver inte andras godkännande. Den inre friden och glädjen som kommer av Anden kan vi bara smaka själva. Den enda bekräftelse vi kan bygga på. Berggrunden.
- Ja, din nåd, Herre, är bättre än liv! (Ps 63:4)
Vi springer inte efter prövningar. Vi springer inte efter ångest och misslyckanden. Vi springer bara efter skatten i åkern, den dyrbara pärlan: ”Abram, Abram... älskar du mig?”
- Ja, Herre, du vet att jag har dig kär. Du vet att jag älskar dig mer än allt annat. Jag lever bara för din röst. Den har blivit mitt livsinnehåll.
Om denna röst tystnar borde vi egentligen upphöra med ALLT, och springa ut som galningar i natten, ropandes, skrikandes: ”Har ni sett min vän...?” Många, många gör också så. Troget i det tysta. I bönens värld. Ge därför aldrig upp bönen! Den är porten.
När Gud väl fått greppet om en sådan själ som inte kan motstå dragningen, kommer han aldrig att släppa henne. På ständigt nya nivåer kommer hon att kallas att släppa taget: engagemang, inflytande, heder, hälsa, rykte - allt kan ryka med - men behöver inte nödvändigtvis göra det. Ofta ges det också tillbaka lite längre fram på vägen, men då är man inte längre fastklistrad vid detta goda.
Trons språng, när Anden drar, måste inte heller vara någonting spektakulärt som väcker uppseende. Ibland är det så. Som till exempel när den helige Dominikus på tolvhundratalet riskerade hela sitt livsprojekt och slungade ut alla sina bröder som vinande brandfacklor i Europa. Det var en Andens ingivelse med kniven mot strupen. Men ofta sker det istället på en nivå som inte är omedelbart synlig för omvärlden. Man går helt enkelt kvar på samma gamla åkerlapp och plöjer. Bara ljuset inom en är nytt. Man har släppt taget. Det inre.
Kanske lämnade man bakom sig en sjuklig självcentrering, martyrskapets alla ”fördelar”. Det innebär verkligen en mäktig födelse att gå in i ett ansvarsfullt liv. Ett helt nytt landskap! Eller att ge upp sin egen förträfflighet: ”Ah, jag hade fel ! Så underbart att få erkänna det!” Även på dessa nivåer kan Anden dra: ”Kom och se! Ge upp detta behov av att vilja vara världens centrum. Kom och bo hos mig, jag som har ett så oansenligt yttre.” Också här handlar det om att våga låta sig exponeras i sin svaghet. Bakom bitterheten, självhävdelsen, stoltheten eller avundsjukan döljer sig ofta sorgen. Mitt sanna jag.
”Abram, Abram... Abraham!”
Går de att känna igen, dessa lärjungar i Abrahams fotspår? Har de en speciell utstrålning? Helandets gåva? Inflytande? Eller är de enbart alla ”misslyckade”, de socialt utslagna? Måste man vara fattig eller sjuk?
I evangelierna ger oss Jesus inga svar på sådana frågor. Andens liv i oss syns inte utanpå:
”Vid Människosonens ankomst är två män ute på åkern; den ene tas med och den andre lämnas kvar. Två kvinnor är vid kvarnen och mal; den ena tas med och den andra lämnas kvar.” (jfr Mat. 24:40-41) Och man skulle kunna tillägga: Två munkar ber tidegärden; den ene tas med och den andre lämnas kvar. Två teologer disputerar; den ene tas med och den andra lämnas kvar. Två sökare sitter och läser Pilgrim... eller försöker att skriva något där...
Vem, vem tas med? ”Vad rör det dig?” svarar Jesus, ”du skall följa mig.” (Joh. 21:22)
- Håll er därför vakna, ni vet ju inte i vilken stund Anden drar!
syster Sofie o.p. Sankt Dominikus kloster, Röglebäck
(Ordet gudsvigd betecknar en människa som vigt sitt liv till Gud) Jag tror att många unga hjärtan inte förblir likgiltiga när någon börjar tala om klosterlivet. Det kan antingen vara så att man har fördomar och förutfattade meningar om det, eller tvärtom att man på något sätt känner sig tilltalad av det och så romantiserar det, men utan att på riktigt våga bekänna för sig själv eller för andra den lockelse det ändå innebär. Hur som helst; jag tror det är viktigt att du inte bara förblir passiv, utan söker på något sätt tillgodose denna inre nyfikenhet. Det är inte alls farligt! Det ”värsta” som kan hända är att du upptäcker att Kristus kallar dig och vill göra dig lycklig genom att låta dig leva för Honom och tjäna mänskligheten! Men stopp här! Jag vill varken förgylla eller förfula detta liv. Jag vill bara dela med mig av det jag har erfarit under mina år som gudsvigd. Du är kanske inte bekant med ordet ”gudsvigd”. Ordet syftar på någon som vigt sitt liv åt Gud genom att avlägga löften (vanligtvis kyskhet, fattigdom och lydnad). Att Kristus kallar dig och att Han vill göra dig lycklig är ett faktum. Frågan är: vad kallar Han dig till? Denna fråga kan du dock inte besvara om du inte helhjärtat söker efter ett svar. Jag kan berätta för dig om mitt val och de konsekvenser det haft i mitt liv. Om de andra kallelseformerna har jag mindre erfarenhet, och därför låter jag andra berätta om dem. Säkert finns det andra som skulle kunna berätta om det mycket bättre än jag. Ändå kan jag inte undgå att vittna om det jag har fått, om den lycka som Gud har skänkt mig. Jag skulle nästan kunna använda den helige Paulus ord: ” Kärleken lämnar mig inget val .” Och jag är glad över detta, för jag vet vad det betyder att vara oviss om sin kallelse, och jag vet vilken trygghet man får när man väl funnit och bejakat den. Själv gick jag in kloster strax innan jag fyllde 22 år och har nu varit ”inne” i 12 år. Jag börjar alltså få lite perspektiv om vad detta liv är för något och därför tror jag att jag kan tala till och förstå ditt unga hjärta – därför att jag fortfarande är ung och förälskad i Livet. Många tror att man går i kloster därför att man inte orkar leva i ”världen” och blir verklighetsfrämmande, eller därför att man har misslyckats med kärleken. Jag förnekar inte att det finns sådana som gjort detta val av sådana skäl. En sådan kallelse bygger alltså på en avsägelse, en flykt… det kan senare visa sig, när prövningarna kommer – för de kommer – om den verkligen består... Det är sant att man väljer bort en hel del saker när man inträder i ett kloster men det är inte detta bortväljande man i första hand tänker på när man tar steget. Bejakandet av en kallelse och inträdet i klostret är mer ett utväljande än en avsägelse . Det positiva i detta val är det primära, det avgörande. Sedan kommer det naturligtvis i andra hand att det finns saker som är oförenliga med klosterlivet. Man väljer också bort saker som, utan att nödvändigtvis vara oförenliga med klosterlivet, ändå på något sätt skulle utgöra ett hinder för att helhjärtat besvara denna inbjudan från Gud att öppna oss för Hans radikala kärlek. Är detta tänkesätt främmande för dig? Nja, så främmande är det väl inte! Att välja är en situation vi alla ständigt ställs inför, oavsett livsväg . Det kan vara frågan om små, vardagliga val, som att välja vilken skjorta som går bäst ihop med byxorna, eller mer avgörande sådana: Vem skall jag bli, vem är den människa jag skulle önska att få dela resten av mitt liv med och så vidare? Det är alltså det positiva i mitt val som jag vill betona, för det var det som utgjorde en vändpunkt i mitt liv, och som har gett och fortfarande ger mig en obeskrivlig, ojämförlig lycka. Ja, att vara en gudsvigd människa, är ingalunda att se sig vissna bort eller förtorkas i en solitär bitterhet. Klosterlivet är i hög grad en kärleksväg – en kärleksskola – där Gud har blivit en så uppenbar verklighet i mitt liv att jag verkligen kan lära känna vad kärlek är, den självutgivande kärleken som lockar, fångar och förvandlar mig. Klosterlivet är också en skola, därför att vi tror att vi vet hur man älskar på riktigt; men när man, tillsammans med de andra klostermedlemmar lever tätt inpå varandra, upptäcker man mycket snabbt hur självisk och självcentrerad man är. Det gör ont och man frestas att ge upp, men då lär man sig ju inte att älska och att bli älskad. Du förstår väl att jag här talar om ihärdighet i tron. Det är bara Kristus som kan väcka till liv ett sådant beslut och en sådan beslutsamhet. Jag inser i första hand att jag är älskad av en alldeles ovillkorlig och ändlös kärlek, och därför kan jag inte annat än besvara den kärleken med det enda äkta jag har: mitt eget liv. Klosterlivet gör mig på intet sätt till en andlig krympling, utan det är en kärleksväg där mitt känsloliv, mina ostadiga känslor, tryggt får mogna och komma till ro i vissheten om denna Guds kärlek till mig. Jag behöver inte prestera för att bli älskad, utan jag är älskad och därför finns jag. Har man tagit steget och trätt in i klostret upptäcker man en ny värld, inte därför att världen blir annorlunda i sig själv, utan därför att livet i tron, hoppet och kärleken hjälper oss att upptäcka livets djupa och äkta dimension. Den finns där, oupptäckt, och väntar på att vi äntligen skall bestämma oss för att intensivt leva ut den, och inte bara uppleva den. Ja, en gudsvigd är inte någon som upptäcker hemlighetsfulla ting och mysterier fördolda för oinvigda ögon, utan han är någon som förundras över att med nya ögon – trosögonen – se vilket djup de ting vi alla känner till har . Att jag inte bildar en mänsklig familj balanseras av det faktum att jag får en andlig sådan, som existerar just därför att det finns ett gemensamt ideal och en gemensam strävan. Oavsett hur olika vi må vara – vad gäller ålder, temperament, smak, kulturell bakgrund, osv., – finns det något som förenar oss på ett djupare plan: vår tro på Jesus Kristus och vår längtan efter att hänge oss åt Honom. Denna bit är kanske den svåraste att förverkliga. Jag menar att friktionsfritt umgås med människor som du kanske inte spontant skulle välja att leva med, men som finns i klostret där du träder in. Jag tror inte att detta är helt obekant för dig, för även i våra mänskliga familjer finns det olika sätt att tänka, känna och agera och detta skapar spänningar. Du väljer inte din pappa, din mamma, dina syskon, och det finns regler i varje hem som styr livet, antigen du tycker om dem eller inte. Även vi har en livsregel som hjälper oss att växa i vår inre frihet, men också att kanalisera alla våra livskrafter och orientera dem mot Gud. Denna regel är ett beprövat medel som hjälper oss att leva i en större objektivitet. Regeln blir alltså är ett effektivt botemedel mot den subjektivitet vi lever i och som kan bli en riktig pest när den vill styra alla våra handlingar. Denna regel, långt ifrån att utgöra en börda, är, tvärtom ett befrielseredskap som bereder plats i oss för att ta emot Honom som bär hela universum. Och här handlar det inte bara om en frihet för att undvika det onda, utan en aktiv frihet för att göra det goda. Dessutom är denna regel ett skydd mot nutidens tygellösa jakt efter upplevelser, och även efter maktposition och prestige. Om vi verkligen går in i regeln och bejakar dess fruktbärande budskap och förvandlar det till liv, kan vi tillåta oss att bara vara, att vara oss själva inför Gud. Vi behöver förvisso inte visa oss presterande, kunniga eller uppdaterade. Här gäller det inte så mycket att åstadkomma som att ta emot allt det som Herren i sin godhet vill ge oss, och så bli medvetna om att vi är föremål för en kärlek som är själva grunden till vår existens. Vi blir medvetna om att vi lever och så kan vi bejaka livets alla dimensioner... Och detta leder oss oundvikligen till tacksägelse. Om vi får ta del av den nåd som hela mänskligheten är skapad till, är det inte för att leva vid sidan om våra medmänniskor i självbelåtenhet och tomtebolycka. Även om vi i mångt och mycket lever i avskildhet är denna avskildhet ingen flykt ifrån världen, utan en gudsvigd uppfattar sin kallelse och sitt liv som att vara inför Gud som en ställföreträdare för hela mänskligheten. Vi försöker låta Gud slutföra i oss det som mänskligheten, i Hans tanke, är menad att vara. Men samtidigt som vi öppnar oss för att ta emot Guds överflödande nåd å mänsklighetens vägnar inser vi att vi är ovillkorligt förenade och solidariska med våra medmänniskor; ja, vi inser att hela mänskligheten är vår familj. Därför får vi också frambära våra medmänniskors ångest, jäktande och meningslöshet inför Gud. Ja, vi får frambära inför Honom även det som ingen skulle våga bära fram: vår bräcklighet, vår litenhet, vår svaghet, vår sårbarhet, vår syndighet. Det som vi annars försöker förtränga, gömma undan eller dekorera med en praktfull fasad; just detta utsätter vi för Guds ömma helande så att även det som vi inte är stolta över i oss kan lovsjunga Guds, den Allsmäktiges barmhärtighet. En gudsvigds liv visar sig på så sätt vara ett jakande svar till det Ord som Gud riktar till hela mänskligheten – Jesus Kristus. Vi strävar på så sätt att vara ett ödmjukt ” jaord ” som uttalas i mänsklighetens namn. Ett jaord som innebär att vi vågar vara äkta människor genom att vi tar emot allt från Honom som har skapat oss och är vår livskälla och vårt slutmål. Må Herren hjälpa oss att vara trogna denna ytterst sköna kallelse som är makalös! STABILITET - ett helt liv i trohet till Guds kallelse För ungefär 25 år sedan grävde den store Trädgårdsmästaren upp en liten planta, som trivdes rätt så bra i sin rabatt - men som ändå saknade något där någonting som hon var skapad för. Trädgårdsmästaren planterade om växten i en annan jordmån, där den bättre kunde rota sig, växa till sig och mer komma till sin rätt. I den rabatten finns fler växter - tillsammans står de där för att som en enhet vittna om sin Skapare, för att vara till Hans ära och till välsignelse för många. Bl.a. så upplevde jag Guds kallelse - och detta att träda in i klosterlivet. Ni kan ana en ordbrukardotter bakom den bilden, där jag försöker förklara för mig själv och andra varför jag bara måste ta Guds kallelse till klosterlivet på allvar, och att klosterlivet för mig var att komma hem. Men det är inte om mig själv som jag nu vill tala, utan om detta att slå rot, att stabilisera sitt liv, att följa Herren utan att se sig tillbaka eller vika av från vägen. Vi benediktiner avlägger vid vår profess löften om stabilitet, klosterligt levnadssätt – vilket innesluter fattigdom, kyskhet, daglig omvändelse och lydnadslöfte. Stabilitetslöftet handlar om att för resten av mitt liv vara förenad med denna klostergemenskap, att dela dess liv och öde. Detta förutsätter en inre stabilisering och koncentrering – en enkelriktning till Gud och Hans vilja, Hans verk. Benedikt, som skrev sin klosterregel vid sluter av sitt liv efter att ha grundat flera kommuniteter och byggt det stora klostret Monte Cassino, visste mycket om vad det är att vara människa. Också på hans tid – på 500-talet – var människan benägen att alltid vilja pröva på något nytt, något annat… Hon hade också då en önskan att fly livets svårigheter, att ge upp i prövningens stund. Han kände hennes svagheter – och hade lärt sig att bemöta dem och att bygga upp det andliga livet. Det sägs att Benedikts Regel inte hade behövt bli skriven om Monte Cassino hade varit ett perfekt kloster med heliga munkar. Benedikt skrev inte för färdiga munkar, utan för vanliga munkar som i klostret kämpar för att leva Evangeliet... Han kallar sin Regel en nybörjarregel. Vi skall nu inte gå in närmare på Regelns innehåll - bara låta vissa uttryck och anvisningar bli en hjälp att tala om stabiliteten – trofastheten – ja ibland kanske vi måste formulera det som uthärdandet. I Regelns första kapitel beskrivs fyra olika slag av munkar: cenobiterna lever i kloster och gör tjänst under regel och abbot. Alltså så som vi systrar här lever fast vi har en priorinna. Det andra slaget är eremiterna. Eremiterna har inte längre nybörjarens iver i klosterlivet utan har efter lång prövning i ett kloster med mångas hjälp lärt sig kämpa mot djävulen. Väl tränade går de ur brödernas led till öknens ensamma kamp – de är i stånd att själva, i trygg förvissning om Guds bistånd och utan någon annan tröst… kämpa mot köttets och tankarnas laster. Denna text säger mycket inte bara om eremiten – utan om gåvan att leva i en gemenskap. Hur reagerar vi när nybörjarivern inte längre driver oss – efter den första, förälskelsens underbara tid, när de många prövningarna kommer – för det gör de ju, var vi än befinner oss. Då kan det kosta på att leva i stabilitet, då när vi inte känner oss så rotade, när stormarna kommer – för det gör de ibland. Vi försöker alltid stödja varandra så långt vi förmår – och i en gemenskap är det ett stöd bara att de andra också är där. I Korbönen, i det dagliga livet och under bördan av uppgifter och arbete i klostret. Det är en hjälp att vi oftast inte har det jobbigt på samma gång – eller på samma sätt. "Med mångas hjälp..." skriver Benedikt. Det är en hjälp att vara många som lever för detsamma. Och den som har gjort en erfarenhet har ju därefter både förståelse och möjligheter att vara till stöd och hjälp. Det tredje munkslaget som Benedikt beskriver är sarabaiterna (grekiskt ursprung - man vet ej exakt betydelse). "De har inte prövats av någon regel eller i erfarenhetens skola utan blivit veka som bly." De lever trogna mot denna tidsålder, är sina egna herrar och för det som faller dem in. "Vad helst de tycker eller föredrar kallar de heligt, och det de inte vill menar de vara otillåtet." Detta verkar vara en bra beskrivning av vår egen tids sekulariserade människa. Hon som har allt, som fatt allt yttre – men som saknar den sanna kärlekens fasta gränser och som inte har fått tydliga anvisningar för hur hon skall hitta rätt i livets snårskog – utan måste göra alla erfarenheter själv. Hon som känner sig sviken och besviken ja, till och med förolämpad, så fort livet blir svårt och som därför inte kan få en naturlig styrka att möta tillvaron med. Hon som gör vad hon "känner för". Det fjärde munkslaget som Benedikt nämner kallas gyrovager (en kombination av det grekiska cirkel och det latinska vandra - vilket säger allt ). "Livet igenom drar de från land till land och stannar som gäster tre eller fyra dagar i olika kloster. De är alltid på vandring och aldrig bofasta, slavar under sina egna önskningar och gommens lockelsen." Det är verkligen slående att denna beskrivning känns så aktuell för vår tids människa – rotlösheten – vilsenheten – bristen på inre stabilitet, identitet. Aldrig bofast – en människa som inte kommer till att göra ett val, som aldrig bestämmer sig för något som känns bindande – hur bunden blir inte en sådan människa? – vid sig själv och tillfälligheterna. Jag har tagit med beskrivningen av dom för att den visar en del om vad som kan vara svårigheter nu – vad som sker i en människa, vad vi alla bär spår av i vårt inre – till och med då vi har tagit steget och börjat gå vägen i en bestämd riktning. Benedikt är realist och det är en stor hjälp för oss. Guds kallelse är alltid ett med min djupaste längtan, den ger mig en väg att bli hel, sann och äkta rakt igenom, därför att den ger mig min sanna identitet – jag kan identifiera – känna igen mig – när jag bejakar den. Kallelsen växer som ett litet frö i det inre, en liten planta som söker växtplats och rymd – ofta är den trängd på alla sidor av en värld i vilken det Guds-vigda livet, och t.o.m. äktenskapet framställs som otidsenligt, en värld i vilken alla budskap tycks gå i rakt motsatt riktning. Vi ser detta omkring oss och det svåra är att i en tid av stark sekularisering blir även vi kristna pressade, påverkade, frestade från så många håll av dessa tvivel på att det är omöjligt att binda sig för hela livet. Det är en ständigt återkommande fråga från klostrets besökare: Om man efter några ar skulle vilja lämna klostret kan man göra det då? Alla ställde samma fråga: "Och om du efter 10 år inte orkar vara trogen dina löften mer, kan du då lämna allt? De förstår inte att det är först efter 10 år – eller mer som jag riktigt börjar leva i trohet och uthållighet. Då när inte längre förälskelse och känslor bär, när vardagen ristat djupa fåror av smärta och kamp. Förstår ni, att det är då det börjar själva livets stora äventyr: att trofast fortsätta vägen i öppenhet för den hemlighet som döljer sig bakom nästa back-krön, i glädje över de tuvor som ges mig att hoppa mellan, i tacksamhet att havets ebb alltid – förr eller senare skänker sin flod. Utom i kanske få undantag tror jag att varje önskan om att lämna... vad det vara må... inom sig bär på en längtan efter fördjupat liv, mer liv, efter att nå en djupare inre frihet och öppenhet till Gud och till människor. Benedikt skriver att Herren kallar sina arbetare "ur folkmängden", som är en bra bild för den värld och det sammanhang vi alla har vuxit upp i, levt med, formats av på gott och ont, den omgivning som påverkar vår livsstil, våra tankebanor, vår syn på livet, oss själva och denna tillvaro. Svårigheterna i klosterlivet kan vara många och olika för oss, här vill jag bara nämna några – kanske några av de vanligaste: Benedikt prövar munken: Om han verkligen söker Gud – gör jag det? När livet är svårt, då kan jag först ställa mig den frågan: Har jag kommit ur kurs – varthän orienterar j ag mig? Stabilitetslöftet säger mig att jag inte far springa bort ifrån mig själv. Den första och kanske största svårigheten kan vara jag själv. Jag måste ta med mig min egen person in i klostret – det är mig Gud har kallat på – inte någon frommare, trevligare, godare människa, inte någon som är lite mer färdig – det är jag – en nybörjare, omogen – i varje fall vad beträffar ett sådant här liv, en ofta halvhjärtad och splittrad människa som Gud kallat till sig. Varför just jag? Det finns så många som skulle passa bättre in i det som är min bild av klosterliv. Här kan jag inte fly från mig själv – här måste jag möta den person jag är – Samtidigt: Det är just mig Gud har kallat, just mig och just sådan jag är. Jag vet inte varför – det är och förblir Guds hemlighet. Och i detta får jag ta emot mitt liv som en gåva från Gud. Han vill mig. Jag får ännu mer lära mig leva med mig själv – bli försonad med mig själv – klosterlivet är som ett befrielseverk, där jag mer och mer kan bli mig själv – och så ge mig helt och fullt i det dagliga livet – i bönen - i arbete och gemensamt varande i klostret. Liksom Benedikt skrev sin Regel för "vanliga munkar" så är det vanliga människor som samlas i hans kloster... så mycket som en människa nu är vanlig… vi är ju alla unika… ... ibland kanske lite väl unika kan man tycka när man ser sig omkring i klostergemenskapen – och där möter en andra svårighet. Det gemensamma livet år ut och år in med just dessa medsystrar. Gud har kallat oss samman – Han har valt oss – vi valde inte varandra. Vi vet alla att här finns den stora svårigheten i vår tid – att orka det gemensamma livet med andra… som inte är som jag… och om de är det, då är också det svårt eftersom det innebär att jag i dem möter mig själv så tydligt. Ofta märker vi hur olika vi tänker, reagerar, värderar – vi är var och en präglad av den "folkmassa" – som Benedikt kallar det – den sociala, kulturella, andliga och nationella miljö varifrån vi kommit. Vi är flera olika generationer som skall forma och leva ett gemensamt liv – idag vet vi att förändringar i samhället går snabbt. Människan är sig lik – men det som hon bär med sig och som formar henne kan vara mycket skiftande. Detta är samtidigt en stor gåva som man efterhand mer och mer kan uppskatta. Jag måste ständigt på nytt gå ut ur min begränsning – ut ur mitt eget trygga rum – öppna mig för andra – för deras världar. Försöka förstå, acceptera det mysterium min med-syster är. Försona mig med det jag inte förstår och i det som blir svårt… Ja vi far låta det gemensamma livet genomsyras av och byggas upp genom förseningen så att frukten kan bli verklig frid, sann kärlek, levande enhet. För oss är det viktigt att inte "sopa svårigheterna under mattan", inte ge upp utan tala ut med varandra och låta det PAX som brukar finnas vid entren till benediktinklostren vara den osynliga vattenstämpel som färgar av sig på vårt liv. Gemenskapen blir till jordmånen – i vilken mycket växt och mognad kan ske. Hungrigt sökte jag vänskapen hörde bara ekot av mitt eget rop Då gick jag in i ensamheten för att hitta dess mening där fann jag tusentals hjärtan förenade i samma längtan på väg mot samma mål. Viktigt vore det nog att också säga något om ensamheten – ett ord som kan klinga så negativt för många människor. Ensamhet är naturligtvis något negativt, när det handlar om ofrivillig isolering, att man lever utan kontaktytor till andra det är helt klart. Men också den som lever i gemenskap med andra – i klostergemenskapen och t.o.m. i äktenskapet, där man är att du för varandra finns en slags djup existentiell ensamhet. Inte någon annan människa förstår mig helt och fullt, ingen känner mig verkligen – på djupet – ingen utom Gud, min Skapare. Detta kan kännas ångestfullt, som en inre tomhet och rymd, många människor dämpar medveten om detta med allehanda ljud, bakgrundsmusik, aktiviteter, förströelser. Man kanske också omedvetet söker uppfyllelsen av detta inre tomrum hos andra människor – hos en annan människa – och då kräver man i verkligheten det som ingen kan ge mig. Detta inre utrymme tillhör Gud, Han ensam vill och kan fylla det – Han vill ha stort utrymme – mycket växtplats för sitt liv i mig. Att låta Gud få detta utrymme – att liksom den havande Maria, som på bilden skyddande håller händerna över Jesu liv i hennes inre, så kan vi ta emot, bära, vårda Gudslivet – relationen till Gud genom bön meditation – stilla varande och aktivt varande inför Gud vad vi än gör. Den djupa gemenskapen mellan oss människor finns automatiskt när vi upptäcker och vet vi är på väg mot samma mål – vi är förenade i samma kamp för att nå detta mål – gemenskapen med Gud – ger oss. Att vara människa – antingen man är det i ett kloster eller någon annanstans – är att gå igenom en mänsklig utveckling som sker på olika plan. Det finns naturliga krisperioder i livet. De första genomlever vi som barn och tonåringar. En viktig sådan period kan inträffa vid "livets mitt" – i 40-50-års åldern. Vi vet att det då sker många skilsmässor – det kan också vara en svår tid i klosterlivet. Man har den "första förälskelsen" bakom sig och nybörjarivern har slocknat. Man har givit allt och står där och frestas att försöka förstå vad det gav för resultat. Man ser på sig själv och tycker att man står och stampar på samma fläck – samma svårigheter att kämpa med, samma synder att bikta, man har inte kommit långt på bönens väg. Livet kan kännas lite enahanda och framtiden handlar om att åldras. Kanske känner man sig inte tillräckligt uppskattad – förstådd. Kanske kämpar man fortfarande med att kunna bära egna och andras egenheter och svagheter utan att lyckas. Vad blev det av allt – ingenting blev som jag hade tänkt. Denna kris, när vi kommer in i den, så vill den föra till Kristus, till en än djupare överlåtelse till Honom ensam. Den är som ett vägskäl som ges människan för att hon på nytt skall kunna välja och välja bort. Inte välja bort livspartner eller det liv som Gud har kallat henne att leva - utan välja bort allt det som hon efter hand har packat ner i ryggsäcken bredvid Guds kallelse, det som tynger, som hon släpar på, som hejdar stegen. Det kan vara falska förväntningar och illusioner, att jag inte har bejakat livets realiteter… Unnar jag mig att ha det lite tråkigt med Gud ibland, då kanske också sådana perioder lyfts upp på en ny nivå. Vi måste ibland bli ryckta upp ur inkörda spår - tvingas ut ur rondellens fångenskap och upptäcka att det finns en väg vidare – i ännu större inre frihet Gud vill alltid ett vidare i våra liv. I slutet av Prologen till Benedikts Regel står det: "Vi vill därför grunda en skola i Herrens tjänst. Ingenting hårt och ingenting tungt är det vi därmed hoppas införa. Men även om rimliga skäl skulle kräva lite stränghet för att utrota fel och bevara kärleken så fly då inte genast i skräck och bävan bort från frälsningens väg, som i början måste vara smal. Men framskrider man på denna livsväg och i tron, vidgar sitt hjärta, och man löper Guds buds väg i Kärlekens outsägliga sötma, så vill vi aldrig dra oss undan hans undervisning utan hålla fast vid läran intill döden i klostret och genom tålamod dela Kristi lidande, så att vi också far del i Hans rike." Det är alltså inte vägen som är trång – utan hjärtat, inställningen, den inre förmågan som måste vidgas, för att rymma så mycket mer. Gud vill så mycket i och genom människan. Han vill genom Jesus Kristus återge henne hennes fulla kapacitet. Mer än något annat vill Han vara allt för oss. Det är så lätt att se på klostrets värld som något litet, instängt och trångt antingen man ser inifrån eller utifrån. Här sker det stora oftast i det lilla, det mest betydelsefulla kan ske så fördolt. Man kan frestas att ge små oviktiga detaljer oproportionerligt mycket uppmärksamhet och lätt hänga upp sig och irriteras över sådant som man inte alls lade märke till utanför klostret. Eftersom den yttre tillvaron är så pass begränsad blir man mer känslig för detaljer – i både negativ och positiv mening. Men detta begränsade yttre, som gestaltas i klausur, tystnaden under vissa tider och på olika platser, den lilla gemenskap man har fått att dela livet med, är ett medel att nå en inre gränslöshet och öppenhet för Gud och Hans Rike som har givits oss redan här och nu genom Jesus Kristus. Vi har så bråttom idag - vi är så upptagna. Kanske skulle en hel del av våra mänskliga svårigheter försvinna om vi såg på vår tillvaro som en livslång process, som får ta tid – kanske hela livet. Just nu har jag ett par krukor med frön av kroll-lilja på en fönsterbräda. Vi har tre sådana vita liljor på vår innergård och jag tyckte att det skulle vara fint med fler. I höstas tog jag massor av frön – jag har läst att det ska gå att så sådana liljor. Jag tog rätt så många frön och vattnade och ställde ljust – vecka efter vecka har gått – en syster undrade om jag höll på att så de där fröna som jag brukar baka in i brödet. En dag tänkte jag att det här inte fungerar – jag slänger alltihop och då upptäckte jag små tunna rottrådar på flera frön och lite grönt – alltså något håller på att hända – och jag är ofta frestad att gräva upp för att titta efter hur det går... men då kanske allt blir om intet. Att slå rot tar tid – man brukar säga att det tar upp till 10 r innan man riktigt förstår vad klosterlivet handlar om, ändå far jag ha tillit till det som stilla växte fram, även om jag har bråttom – är otålig – kan jag inte alltid göra så mycket för att mogna – jag måste låta det dagliga livet mogna mig – genom bra och dåliga erfarenheter, genom att troget tjäna Gud, min gemenskap och våra besökare i det som är mina uppgifter – detta som vår nye Påve Benedikt kallar vardags-kärlek. När jag letade efter orden om trofasthet och att vara trogen i Bibeln så handlade dessa begrepp nästan alltid om hurdan Gud är mot människan – inte tvärtom. Alltså handlar vår trofasthet mycket om att lita på Guds trofasthet och att överlåta sig till den dag för dag. Jesus Din blick har fångat mig och jag kan inte fly Ditt liv är kärlekens nät som Du längtande kastat ut över mina mörka djup och jag kommer inte undan På korset ser jag tydligt att Du omfamnar mig just sådan som jag är Herre, till vem skulle jag gå? Sr. Carin OSB Heliga Hjärtas Kloster
Min väg till dominikanorden? Eller kanske snarare, Guds sätt att leda mig hit. För det hela handlar främst om hur han, Herren, trots allt lyckades föra ett motsträvigt får till sin dominikanhjord! Det var nog inte alltid så lätt för honom, men är han inte allsmäktig? Jo, visst är han, och det jag här skulle vilja vittna om! Men framför allt hur hans allsmäktighet är mild, tålmodig och respektfull. Jag föddes för 44 år sen i en mycket trygg, kärleksfull och fromm katolsk familj i Elsass. Jag lärde mig smaka Guds närvaro på mina föräldrars knän och bad med dem på samma sätt som jag åt, lekte och gjorde mina läxor. Gud tillhörde livet som allt annat och gav det en fin och öm dimension. Det Gudsvigda livet var inte främmande för mig som barn. Mina mostrar var båda nunnor i en apostolisk kongregation, och min morbror hade vigts till präst. Med andra ord, att bli nunna var för mig en möjlighet bland andra och jag kommer ihåg att jag tänkte på det på allvar under flera år som barn. Som tonårig deltog jag i alla slags kristna grupper och var med på olika reträtter som lämnade starka spår efter sig. Tron var mitt livs mening och bön i tystnad tillhörde mitt liv som internatelev på gymnasiet. Jag och två kompisar brukade till och med träffas i mitt rum för att läsa evangeliet tillsammans. Allt var till synes frid och fröjd, men det lilla fåret skulle snart komma att lämna sin herde och sin hjord. Som femte och yngsta barnet hade jag kanske blivit lite vildare och nyckfullare än de andra. Jag var nyfiken, ville gå ut ur den vanliga inhägnaden, ville smaka det övriga, det okända. Ni vet, det träd som är förbjudet i den första trädgården… just precis det tycktes så intressant!... Efter gymnasiet flyttade jag till Paris för att studera det som på franska kallas ”psychomotricité”, och omfattar ämnen som anatomi, fysiologi, psykologi, psykiatri, pedagogik och sport eller annan kroppskonst som dans, pantomim, kinesisk gymnastik mm. Jag trivdes med studierna och kurskamraterna. Tidigt träffade jag även några kristna studenter och deltog med dem i studentmässan. Men mitt liv och min umgängeskrets skulle sakta komma att förändras. Vid sidan av mina studier hade jag nämligen börjat en danskurs och blivit erbjuden att arbeta i ett danskompani. Det var en mycket speciell miljö måste jag säga, uppslukande. Allt började bli möjligt och det var som om realiteten allt mer började försvinna, som om vi alltid och överallt var på scenen, eller levde som i en dröm… Ibland stod jag i tunnelbanan iförd en lång svarta kappa och en mask för ansiktet och rörde mig långsamt medan jag tittade länge på människorna. Ibland kunde man tro att vi trätt fram ur en annan tidsepok. Allt var som en lek, en värld av magi. Mitt i natten kunde vi bada i de vackraste springbrunnarna i Paris eller iscensätta oäkta bröllop. Män blev kvinnor, kvinnor blev män, många var homosexuella eller levde som transvestiter. Alla dessa erfarenheter och många därtill gav mig känslan av en oerhörd frihet. Det fanns faktiskt ingen gräns längre. Man kunde pröva vad som helst, och vi prövade…på alla områden om så de mest extrema, för att inte säga droger! På något sätt var jag helt övertygad att den sanna Céline äntligen höll på att födas! Jag förstod ännu inte att jag snarare höll på att dö, som om mitt samvete var alldeles sovande. Även om jag en gång likt en blixt fick intrycket att det hela var som en vind, att om alla människor skulle vara nakna skulle man förstå att de var gjorda av samma deg, att ingenting av ytterligheten skulle bli kvar… men det var inte tid att vakna. Likaså hade jag upphört att ägna mig åt bön, inte heller gick jag till mässan eller de kristnas studentmöte! Tron hade tappat sin mening. Gud tycktes ju också ha försvunnit. Samtidigt kunde jag inte förneka Guds existens och någonstans mycket djupt i mitt innersta fanns något av det förflutna ännu kvar. Sista året jag bodde i Paris fick jag inte längre jobba i danskompaniet. Jag blev djupt besviken över det. Mitt ”dåraktigt liv” verkade slockna likaså den Céline jag tog för sann. Allt blev så smaklöst och banalt. Flera av mina vänner höll på att flytta någon annanstans. Jag blev mycket ensam och sorgsen Vid den tiden kom mina föräldrar på besök och jag kände mig tvungen att följa med till mässan! (De hade aldrig fått veta vad som hände med deras yngste. Jag hade inte vågat berätta och bedröva dem…) Jag tog dem med till en kyrka mitt i Paris som heter St Merri. Där hade jag gått några gånger för att se på de konstutställningar som brukade visas. Denna dag hade dock Gud förberett en fin överraskning till sitt stackars vilsna får. Det blev en stark upplevelse för mig och under hela mässan grät jag samtidigt som jag ropade ”Jag längtar efter Gud, Jag längtar efter Gud” . (Jag kunde inte ännu säga ” Jag längtar efter Dig ” .) Vid kommunionen kände jag mig starkt dragen och gick fram fortfarande bedjandes med samma ord. Efter mässan kunde jag inte bekänna någon tro men den sanna Céline, den som hade döpts i Jesu namn, började då vakna på nytt. Därefter gick jag varje söndag till mässan för att gråta floder, det gjorde mig gott! Nu förstår jag att jag behövde tvättas, renas, rensas, sköljas, klaras! Alla mina illusioner, allt konstgjort, alla falska bilder måste lämnas. Det skulle behövas tre år för att bereda mitt hjärta. Året därpå flyttade jag till Strasbourg för att arbeta dels som ”psychomotricienne” på en psykiatriskavdelning för barn och dels danslärare i en förening. Jag fortsatte att gå i mässan varje söndag och hamnade då hos dominikanbröderna. Dominikanernas konvent i Strasbourg tar emot provinsens novitiat, med andra ord fanns där många unga bröder som sjöng underbart och gav en mycket ivrig atmosfär. Jag måste erkänna att jag var imponerad att se dessa unga män som tycktes vara intelligenta, kloka och inte minst vackra! De hade ju allt för att lyckats i livet! Hur kunde de tänka sig ge sina liv till Gud genom ett klosterliv?! Min törst efter Gud fortsatte att öka och snart deltog jag i de flesta bönerna hos bröderna. Jag hade även avsatt en plats för bön i mitt rum och det hela påminde mig om tiden då jag fick så djup frid i bön som tonåring. Två år senare deltog jag i den reträtt där Gud uppenbarade sig i min törstiga själ. Det blev som en återförening. Jag kunde känna igen honom, denna stora glädje som bara är hans, den särskilda känslan av frihet, denna så underbara fullhet av kärlek, detta intryck av något obegränsat… Efter tre år av tårar blev det tre dagar av bara skratt! Jag dansade av glädje som David som dansar med liv och lust inför Herren! Hela min syn på livet förändrades. Efter ett mycket förvirrat liv blev allt fantastiskt klart och fick en inriktning. Nu hade jag fått ett mål och nu kunde jag säga helt och fullt i en slags ”berusning”: ”Jag längtar efter Dig , o Gud!” Och så småningom förstod jag hur Gud hade lett mig under så många år med stor barmhärtighet. Efter denna omvändelse, som jag kallar den, ville jag endast följa honom, ingenting annat. Jag var 27 och tänkte med stort hopp på ett djupt kristet liv som gift. Jag hade ju alltid drömt om att få bygga en stor familj med många barn! Men så småningom förstod jag att Gud hade andra planer för mig… Det blev en stark kamp i mitt inre och slutligen, efter en hel natt i tyst bön vann han över mig! Gud kallade mig till klosterliv och när jag sagt JA blev allt tyst och bara fridfullt, och det intill idag. Eftersom jag redan kände dominikanerna och tyckte om deras liturgi, deras intellektuella sökande och deras sätt att förmedla den kristna tron, sökte jag naturligtvis mitt svar till Guds kallelse i dominikanorden. Buret på Jesu axlar hamnade så det lilla fåret, hos Dominicaines des Tourelles i Sydfrankrike. Och från och med denna dag har jag blivit allt friare, nu vet jag att den bästa vete bara finns hos Gud oavsett ängen där man bor eller springer på… Under de sex år jag levde utan Gud var jag ändå inte ensam… jag förstår nu att han en gång för alltid gav sin Helige Ande till mig genom dopet. Han verkade fortfarande, diskret, respektfullt, milt… men så effektivt. Han hade ju fått mig gå ut ur döden till livet! Jag tror inte att det finns en större gåva än tron. Att gå in i klostret var för mig ett sätt att tacka Gud. Även om jag är övertygad om att mitt liv här på jorden aldrig kommer räcka, så gläder jag mig för att få också det andra för att fullkomna Guds lovsång! Vad ska det bli med en hel fårhjord som sjunger Guds ära och evigt Halleluja! Vilken överraskning väntar på oss! Nu är det redan mer än 15 år sedan jag gick in i kloster, jag är syster. Aldrig har jag beklagat mitt val. Klosterlivet är inte lättare eller svårare än andra liv. Att bara lyssna på Anden och låta sig dras som han vill är det enda sättet att få lyckan och glädje. Att vara på sin plats på jorden och att ge sig helt där som Guds medhjälpare för att hans Rike ska närma sig människorna, Det är redan försmak till den överflöd som lovats.
All ära endast till Gud!! Sr Céline
Min mor blev änka med fyra barn mellan 4 och 10 år. Vi befinner oss nu i år 1941 och jag är 20 år gammal. Jag har endast en önskan och det är att bli karmelitsyster. Denna kallelse har växt under flera år och nu är jag fast besluten att träda in i klostret vid 21 års ålder. Så tiden var inne att tala med mamma om saken och att ta kontakt med ett kloster, för jag bar min kallelse som en stor hemlighet inom mig. Jag visste mycket bra vad jag ville. Men var det också Guds vilja?, tänkte jag ofta. Så fick jag ett litet häfte i handen som talade om kallelse. Jag läste: ”En kallelse är alltid en inbjudan från Guds sida – men det är lika mycket svaret på frågan: ”Vad vill jag ge åt Gud?” Om det är på det viset så vet jag vad Gud vill, tänkte jag, och jag rådfrågade också en präst om saken. En söndagseftermiddag erbjöd sig ett fantastiskt tillfälle att tala med mamma om det hela. Det bestämdes i familjen att vi skulle besöka några anhöriga i en annan by, på c:a en timmes eller fem kvarts avstånd till fots. Mina syskon skulle cykla dit och jag hade med glädje erbjudit mig att följa med mamma till fots, eftersom hon inte kunde cykla, fast besluten att under vägen dit tala med henne om min kallelse. Vägen kände jag mer än väl… hur många gånger hade jag inte gått den till fots eller cyklat. Så vi begav oss iväg… men orden kom inte över mina läppar. Jag tog mod till mig och sade mig själv att när vi kommer till den villan där framme så skall jag tala om min längtan… men när vi väl kommit dit, kunde jag inte få orden ur min mun. Då bestämde jag mig fort: när vi kommer till det där hörnet skall jag berätta min hemlighet. Men väl ditkomna, var detsamma sak igen. Då hittade jag på ännu ett nytt ställe på vägen där jag måste tala ut. När vi kom dit var jag lika vanmäktig när det gällde att öppna mitt hjärta för mamma om det enda som sysselsatte mig varje ögonblick av vår vandring. Så vi kom fram och mötte mina syskon, och jag var lite besviken över att jag inte hade lyckats med att tala med mamma. Men jag tröstade mig med tanken: det blir lättare på hemvägen! På hemvägen var det samma procedur. I tur och ordning valde jag flera ställen där jag skulle berätta min hemlighet för mamma… men orden kunde inte komma över mina läppar. Slutligen kom vi hem och jag hade inte kommit längre med alla mina planer. Att jag var den första av mina syskon som skulle lämna hemmet gjorde det ännu svårare. Men följande dag skrev jag min hemlighet på ett papper och gick till mamma: ” Mamma, läs vad jag har skrivit”, sa jag. Mamma läste och sa lite rörd: ” Om du vill bli nunna kommer du att bli lycklig”. Jag tog kontakt med klostret. De var lite tveksamma om de skulle acceptera en postulant just då. Det var mitt under kriget. Så småningom blev tanken på att avstå ett barn som inte mer skulle komma hem svårare för mamma. Hon skulle helst ha velat skjuta upp mitt inträde i klostret några år. Men hon visade sig modig. Och när också klostret beviljade mitt inträde den 14 sept. 1942, gav mamma helhjärtat sitt samtycke och jag kan intyga att mamma med åren blev lycklig och till och med stolt över att hon hade givit ett av sina barn till Gud, och som i egenskap av nunna skulle hjälpa mänskligheten genom sitt böneliv. För mig är detta nu gamla minnen, men jag får säga att jag aldrig har ångrat att jag har följt Guds kallelse, och att jag har blivit nunna. All ära till Gud i stor tacksamhet för hans stora nåd och kärlek. En 84-årig nunna Gud övertalar man inte så lätt, tack och lov! Jag gick i första klass. Var 7 eller 8 år. En dag hörde vi ett skolradioprogram om klosterliv. Det drabbade mig som en stilla men mäktig bomb. Jag minns inte ett enda ord av vad som sades i radioprogrammet, men bilderna i det tillhörande häftet etsade sig in i minnet: en benediktinnunna på knä framför gallret i en biktstol, några augustinernunnor som spelade bowling… Det var inte bowlingen som fascinerade utan nunnorna… På kvällen under det sedvanliga ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är…” kände jag Guds intensivt starka blick riktad på mig ”som liten var”. En blick med ett klart uttalat budskap: Du skall bli en sådan där nunna. Fascinationen från radioprogrammet vändes plötsligt i ve och fasa. Tanken på att lämna mina föräldrar, mitt hem, allt, var hjärtskärande. Det föll mig inte in att Gud var ute i god tid och hade tålamod att vänta tills jag vuxit ur ”Gud som haver barnen kär”-stadiet, utan tog för givet att kallelsen krävde omedelbar verkställighet. Och ärligt talat, det kände jag mig inte riktigt mogen för. Jag drog upp täcket och filtarna över huvudet för att Gud inte skulle se mig och glömma bort hela historien. Förgäves! Hans blick gick inte att komma undan. Halvkvävd under alla filtar flämtade jag fram: ”Gud, du får göra med mig vad du vill, bara jag slipper att bli nunna”. Efter att ha upprepat bönen en del gånger, tycktes den intensiva blicken tona av i styrka och försvinna. Jag kunde andas ut. Min övertalning hade lyckats! Jag kunde nog sova lugnt. Situationen var räddad! Morgonen därpå betraktade jag bilderna i skolradiohäftet och låste för säkerhets skull in häftet i min hemliga skrivbordslåda. Man kunde ju inte vara helt säker på att Gud låtit sig övertalas… och då kunde häftet kanske bli till nytta… Tiden gick. Då och då tog jag fram häftet och tittade på bilderna med dessa nunnor… och låste sen in det igen. Jag var inte from. Ingen annan i huset heller. Konfirmation i svenska kyrkan, insikten om att jag måste ta den kristna tron på allvar. Efter första nattvardsgången stod det klart: Kristus och jag, något annat kunde inte komma i fråga. Drömmar om att arbeta i mission, diakoni… Då jag var 16 kom Katolska Kyrkan mig inpå livet. När jag var 19 kom jag Katolska Kyrkan inpå livet genom min konversion. Tiden dessemellan låg jag på knä framför byrån, där det stod ett krucifix, och bad Rosenkransen – på latin, för det trodde jag var mest katolskt. I den nya katolska jordmånen borde klosterkallelsen ha kunnat blomma ut. Istället gick den under jorden. Skulle jag gifta mig som vanligt folk? Tanken på att som mor föröka Kyrkans medlemsantal verkade rätt tilltalande… Thérèse av Lisieux's ”Självbiografiska skrifter” damp ner och sprängde alla broar till ett ”normalt” liv. Klosterliv måste det vara, klosterliv blev det, och klosterliv har det nu varit i över 30 år – med sina ”ups and downs”, men dock klosterliv. Då jag ser tillbaka i tiden möter jag samma Guds blick som såg på den ”som liten var” och under ett berg av filtar bad att få slippa att bli nunna. Nu kan jag, som nunna, se honom rakt i ögonen utan rädsla, tacksam över att han inte lät sig övertalas så lätt. Våra blickar möts och vi skrattar i hemligt samförstånd. Anonym |
